En av pionjärerna, tysken Paul Langerhans, stod bakom en avgörande upptäckt när han studerade bukspottkörteln hos avlidna personer. Han fann att körteln av allt döma hade en hittills okänd funktion förutom att utsöndra bukspott. Han fann cellanhopningar diffust spridda i körteln. Langerhans visste inte vilken funktion de hade men inte långt senare stod det klart att det var i de ”Langerhanska öarna” som insulinet producerades.
Socker i urinen
Två andra tyska forskare, Oskar Minkowski och Joseph von Mering, arbetade med bukspottkörtelns kända funktion, den att utsöndra bukspott. För att ta reda på om körteln var ett livsnödvändigt organ opererade de bort den på hundar. Forskarna noterade då att en hund utan bukspottkörtel hade mycket stora urinmängder och de visste att det kunde vara ett tecken på diabetes. Och mycket riktigt, när de testade urinen innehöll den höga halter socker. Matsmältningsfrågan lades åt sidan. Nu var de något mycket mer intressant på spåren.
1899 rapporterade Minkowski och von Mering:
”Efter ett fullständigt borttagande av pankreas blir hundarna diabetiska. Det är inte fråga om en övergående sockerutsöndring i urinen utan om en genuin och kronisk diabetes mellitus som på alla sätt liknar den allvarliga diabetesformen hos människan.”
De fortsatta experimenten och visade att om bara en liten bit av körteln lämnades kvar fick hundarna inte diabetes.
Nu stod det klart att den anti-diabetiska substansen fanns någonstans i bukspottkörteln. Misstanken var att den producerades av de cellöar Langerhans 20 år tidigare hade beskrivit.
Hett forskningsområde
Efter Minkowskis och von Merings avslöjande exploderade formligen forskningen i jakten på bukspottkörtelns anti-diabetiska substans. Medicinhistoriker har beräknat att det runt sekelskiftet inte fanns något annat organ som ägnades så mycket forskning som bukspottkörteln och de langerhanska öarna. Vidare har historikerna räknat till ungefär 400 försök att på det ena eller andra sättet söka utvinna det okända ämne som forskarna antog fanns i körteln och som när det saknades antogs orsaka diabetes.
Arbetshypotesen var antingen att den anti-diabetiska substansen gör att kroppen kan ta tillvara sockret i födan eller att körteln med någon annan mekanism renar blodet från socker. Det gåtfulla extraktet fick till och med ett namn drygt ett decennium innan det upptäcktes. Det döptes till insulin efter grekiskans insula för ö.
Omstritt vem som var först
Bland de många försök att hitta och isolera substansen var några snubblande nära att lyckas. Det finns medicinhistoriker som menar att några av forskarna till och med lyckades, exempelvis tysken Georg Ludwig Zuelzer och rumänen Nicolas Paulesco, före forskargruppen i Toronto, Kanada som 1921 hade lyckats framställa insulin och framgångsrikt behandlat diabetespatienter. En av forskarna var Frederick Banting och anledningen till att firar Världsdiabetesdagen den 14 november är att det är Bantings födelsedag. Det är framför allt han som har gått till historien som den som upptäckte insulinet.
Texten är en förkortad och omarbetad version ur boken Historien om Diabetes och insulinets upptäckt.
Text: Tord Ajanki