Kanske svensk läkare var först upptäcka insulinet
Fyra kanadensiska forskare upptäckte insulinet 1921. Två av dem lönades med nobelpriset, Frederick Banting och John Macleod. På Bantings födelsedag 14 november firas årligen Världsdiabetesdagen runt om i världen.
Valet av pristagare blev som så ofta ifrågasatt. Inte minst av de forskare som mer eller mindre rätt hävdade att de var först med upptäckten. En av dem var den svenska skolläkaren Paul Sjöquist i Falköping.
”Då det nu visat sig att jag redan 1908 varit inne på rätta vägen beträffande insulinet, och stoppats av min hänsyn till mina kollegers ’dekorum’, ber jag Eder försöka finna en form där Herr Professorn kan säga att jag sökte i rätt spår. Jag har rönt så mycket mothugg att jag känner ett behov av detta erkännande. En stolt man behövde ej be om detta, men jag är en man som är stukad”, skrev Sjöquist i ett brev till nobelkommitténs ordförande när det blev känt att Banting och Macleod skulle få nobelpriset för upptäckten.
Klagar över bristen på förståelse
Herr professor Johanssons svar är kallsinnigt. ”... Ni klagar över den brist på förståelse Ni rönte vid Edra försök 1908 att ur bukspottkörteln framställa ett verksamt medel mot sockersjuka... får jag meddela att jag mycket väl förstår Eder besvikelse och den bitterhet Ni känner... Om ni också, såsom Ni antyder har anledning att klaga över att det ej förunnats Eder att komma över på tillvarons solsida så kan ni dock med stolthet räkna Eder till dem vilka arbetat för en idé som visat sig vara riktig.”
Varför ej försökt med extrakt
Paul Sjöquist hade redan som medicinstudent i Stockholm under 1900-talets första år intresserat sig för diabetes. Efter en lektion om pankreas betydelse för sockeromsättningen i kroppen menade Sjöquist att det var underligt att man ”ej försökt med extrakt vid sockersjukebehandling.”
Han lockades av medicinsk forskning och sökte förgäves under några år få ekonomiskt bidrag för att försöka få fram ett extrakt ur bukspottkörteln på kalvar och sedan försöka behandla sockersjuka katter med detta extrakt. Det var svårt att hitta någon som trodde på hans idéer. Till sist lyckades han tigga sig till 600 kronor av bankdirektör K. Wallenberg och ytterligare 300 från Karolinska institutets Nobelfond.
Oerfarna operatörer
Våren 1908 var Sjöquist i fullt arbete tillsammans med sina systrar Rakel och Tyra. Men den entusiastiska trion stötte snabbt på samma problem som så många före och efter dem hade gjort. Varken Sjöquist eller hans systrar som läste medicin var särskilt erfarna operatörer och ingen av de katter som de försökt göra sockersjuka genom att avlägsna pankreas överlevde de postoperativa infektionerna tillräckligt länge för att Sjöquist skulle kunna fastställa om hans kalvextrakt fungerade eller inte. Sjöquists forskningspengar var snart slut.
Mamman gav gossen sötsaker
På hösten samma år begick han den dumhet han sedan skulle ångra resten av sitt liv. På eget bevåg och bakom ryggen på sin chef och den behandlande läkaren injicerade Sjöquist mald kalvpankreas som han blandat ut med vatten och glycerin i en tioårig svårt sockersjuk pojke som var inlagd på Karolinska sjukhuset i Stockholm. ”I pojkens fall fick jag mycket skarpt avsatta sänkningar av sockerutsöndringen i urinen, men de följdes av stegringar som jag först inte kunde förklara, tills jag fick fram att modern utöver den rikliga kosten, som vid försökets början anvisats, gav gossen massor av sötsaker.” skrev Sjöquist senare.
Förbryllande men uppmuntrande
I flera dagar uppvisade pojkens sockerutsöndring i urinen detta märkliga mönster. Den snabba sänkningen av sockermängderna direkt efter injektionen följdes i flera dagar av en mycket stor utsöndring. Först efter fem dagar var den ”i jämvikt med det gamla läget”, noterade Sjöquist. Det var förbryllande men likväl uppmuntrande, menade Sjöquist. Hans extrakt hade i vart fall någon sorts effekt, än så länge oklart vilken. Ryktet om hans experiment läckte ut och Sjöquist skälldes ut av pojkens läkare som också anmälde honom till Karolinska institutets medicinska ledning. Domen var entydig, Sjöquist hade agerat egenmäktigt och utnyttjat den sjuke pojken för sina egna experiment.
Hänsynslöst sprutat i
Några månader efter hans vådliga experiment kallades Sjöquist en natt till pojken som nu låg i det sista djupa sockerkomat. Extraktet fanns kvar men det var inlåst på institutionen och Sjöquist kunde inte komma åt det. ”…annars hade jag nog rätt hänsynslöst sprutat i av detsamma – och kanske kunnat häva comat. Det hade i så fall varit bevis nog”, skrev Sjöquist många år senare.
Handskriven tunn skrift
Pojken dog men Sjöquist sammanställde sina ofullbordade forskningsresultat i en handskriven tunn skrift, ”Pancreas förhållande till sockerförbränningen i kroppen”, och idén med ett pankreasextrakt hade inte förlorat sin lyskraft för honom. Till sin rapport bifogade Sjöquist en begäran om att kollegiet ”af tillgängliga medel må ställa till mitt förfogande ett anslag af femhundra kronor till försöksdjurs anskaffande och underhåll och till anskaffandet af sutur och förbandsmaterial o dylikt som jag ej kan påräkna att institutionerna skola kunna tillhandahålla…”
Forskarvärlden vände honom ryggen
Några fler forskningspengar blev det dock inte för Sjöquist, trots att flera av hans kolleger aktivt stödde honom och menade att hans försök var lovande och borde vidareutvecklas. Sjöquist var bränd efter fadäsen med pojken. I bitterhet flyttade han till landsorten och arbetade som skolläkare.
Den officiella forskarvärlden hade vänt honom ryggen men han fortsatte på egen hand med olika projekt vilka dock aldrig gav några direkta vetenskapliga resultat. ”Det är just inget nöje att redogöra för hur man haft lösningen på en allvarlig fråga i sina händer och släppt taget. Men jag var ung och grön då och jag lät det gå, både därför att jag var ursinnig och övertalades. Det beslutet har gjort mitt liv mycket fattigare för mig än det behövt vara”, klagade han i ett brev till en vän många år efter händelserna i Stockholm.
Vara glad för det som varit
Några år före sin död verkade han dock ha försonats med sitt öde. ”Jag får kanske vara glad för vad som varit, och roligt har det varit, det kan jag försäkra. Tänk bara om det gåve så mycket mynt som det bereder mig glädje.” Efter sin död fick Sjöquist stöd av flera framstående forskare som menade att hans idé hade varit riktig och att hans enda och stora brist, förutom den övermodiga dumheten med den tioåriga sockersjuka pojken, var att han saknade utbildning i forskningsmetodik och experimentell medicin.
Texten är en förkortad och omarbetad version hämtad ur boken ”Historien om Diabetes och insulinets upptäckt”.
Text: Tord Ajanki
Texten är en bearbetad och förkortad version ur boken "Historien om diabetes och insulinets upptäckt"