Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

PAX5 – gen med stark koppling till försämrad insulinfrisättning vid typ 2-diabetes

Photograph of three diabetes researchers in the lab.
Charlotte Ling, Tina Rönn och Karl Bacos är tre av författarna bakom en ny artikel som har identifierat en viktig gen som påverkar insulinfrisättningen. Foto: Petra Olsson

Forskare har identifierat 395 gener med ett annorlunda uttryck hos personer med typ 2-diabetes. En av generna visade sig ha en mycket stark koppling till försämrad insulinfrisättning. Nu vill forskarna undersöka om det går att använda gensaxen CRISPR/Cas9 för att korrigera genens aktivitet.

Forskarlagets vetenskapliga artikel som har publicerats i the Journal of Clinical Investigation (JCI) visar att 395 gener har ett annorlunda uttryck i de insulinproducerande cellerna hos personer med typ 2-diabetes. Av dessa var 94 av generna kända sedan tidigare. Studien bygger på analyser av insulinproducerande celler från 283 individer med eller utan typ 2-diabetes.  

– En styrka med vår nya studie är att vi har kunnat validera redan kända gener, samtidigt som vi har upptäckt många nya gener som har ett annorlunda uttryck hos personer med typ 2-diabetes. Vi har dessutom lyckats identifiera en gen som visade sig ha en mycket stark koppling till försämrad insulinfrisättning, säger Karl Bacos, docent inom experimentell diabetesforskning vid Lunds universitet och som lett studien tillsammans med professor Charlotte Ling. 

Reglering av PAX5 med gensaxen  

Genen heter PAX5 och har tidigare visat sig vara kopplad till leukemi, men det finns inga kända studier av genens roll i insulinproducerande celler och diabetes. Forskarna genomförde flera experiment i odlade insulinproducerande celler från människor och råttor där de studerade hur ett förändrat uttryck av PAX5 påverkade insulinfrisättningen. Deras experiment visade att insulinfrisättningen minskade och celldöden ökade när PAX5 överuttrycktes.  

Forskarnas förhoppning är att kunskapen ska användas i försök att utveckla nya behandlingar av typ 2-diabetes. Diabetesforskaren Charlotte Ling leder en forskargrupp inom diabetes och epigenetik vid Lunds universitets diabetescentrum som vill undersöka om det går att använda gensaxen CRISPR/Cas9 för att korrigera genens aktivitet. 

– Vår långsiktiga målsättning är att vi ska reglera aktiviteten hos PAX5 med hjälp av gensaxen och på så sätt återställa PAX5-nivåerna hos personer med typ 2-diabetes, säger Charlotte Ling, professor i epigenetik vid Lunds universitet. 

Kan gynna särskilda patientgrupper 

Tidigare forskning vid Lunds universitets diabetescentrum (LUDC) har visat att det finns vissa patientgrupper som har särskilda problem med att frisätta insulin. Undergruppen har fått namnet SIDD (Severe insulin-deficient diabetes) och kännetecknas av försämrad insulinfrisättning.  

– Det är möjligt att framtida behandlingar där vi återställer PAX5-nivåerna kan visa sig vara särskilt gynnsamma för den här gruppen av patienter. Typ 2-diabetes är ett växande folkhälsoproblem i hela världen och det är angeläget att vi hittar nya sätt att behandla sjukdomen, säger Charlotte Ling. 

Stor forskningsresurs 

Flera forskargrupper vid LUDC har gått samman för att genomföra studien. De har tillgång till en resurs för diabetesforskning som samlar insulinproducerande celler i bukspottskörteln från avlidna donatorer i hela Skandinavien.  

– Studien har varit möjlig att genomföra tack vare vår stora forskningsresurs där vi har samlat insulinproducerande celler i bukspottskörteln från donatorer under flera års tid. Vi har lyckats identifiera flera nya gener med ett förändrat genuttryck hos personer med typ 2-diabetes eftersom vår biobank är så omfattande. I kommande studier vore det värdefullt att genomföra liknande analyser från individer med fler etniska bakgrunder eftersom vi vet att risken för att utveckla sjukdomen varierar mellan olika folkgrupper, säger Karl Bacos. 

Fakta: Human tissue lab

Studien har genomförts på insulinproducerande celler i bukspottskörteln från Human tissue lab (HTL). HTL har etablerats inom ramen för det strategiska forskningsområdet Excellence of diabetes research in Sweden (EXODIAB). HTL samlar insulinproducerande celler, vävnader från lever, muskler och fett hos människor. HTL har etablerats genom ett samarbete mellan Lunds universitet och Uppsala universitet, de två universitet som ingår i forskningssamarbetet EXODIAB. 

Vill du veta mer om organdonation? Läs mer på Socialstyrelsens webbplats. 

Länk till information om donationsregistret på Socialstyrelsens webbplats 
 

Photograph of Karl Bacos.

Kontakt

Karl Bacos, docent i experimentell diabetesforskning vid Lunds universitet
+46 40 39 12 19
karl [dot] bacos [at] med [dot] lu [dot] se

Karl Bacos profil i Lunds universitets forskningsportal

 

Photograph of Charlotte Ling.

Charlotte Ling, professor i epigenetik vid Lunds universitet
+46 706 14 51 46
charlotte [dot] ling [at] med [dot] lu [dot] se

Charlotte Lings profil i Lunds universitets forskningsportal

 

Fakta om studien

Ämne: Typ 2-diabetes
Forskningsområde: Grundforskning
Typ av publicering: Peer review-granskad publikation
Studiedesign: Kvantitativ studie, forskarinitierad studie, orsak-verkan-samband, statistiska samband
Experimentell undersökning: In vitro, ex vivo

Länk till artikeln i the Journal of Clinical Investigation (JCI)

Typ 2-diabetes

Vid typ 2-diabetes får bukspottskörteln försämrad förmåga att tillverka och frisätta insulin och det är viktigt att få en bättre förståelse för dessa mekanismer för att utveckla nya behandlingar.  

Sjukdomen kännetecknas av nedsatt glukostolerans och det innebär att kroppen inte kan ta hand om blodsockret lika effektivt som tidigare. Förmågan att producera insulin är inte helt borta, men mängden insulin räcker inte för kroppens behov. Vävnaderna får nedsatt förmåga att utnyttja det insulin som finns.