Peter Arner har också funnit vissa gener som ger ett skydd mot fettcellernas negativa effekter, samt visat hur fettceller påverkas av bukfetma, som är mer riskabel än fett på andra delar av kroppen.
Fettvävens funktion
Skeppsredare Eric K. Fernströms stiftelse har sin bas vid Medicinska fakulteten vid Lunds universitet. Stiftelsen delar varje år ut dels ett stort nordiskt pris, dels lokala priser på 100 000 kr till yngre forskare vid Sveriges sex medicinska fakulteter.
I motiveringen till årets pris nämns bl.a. Peter Arners insatser för att "öka förståelsen för den mänskliga fettvävens funktion och reglering och dess stora betydelse för hälsa och sjukdom".
Cellerna nybildas
Den gamla uppfattningen i forskarvärlden var att människans kropp slutade bilda fettceller i tonåren. Nu däremot vet man, genom Peter Arners och andras arbeten, att ungefär en tiondel av alla fettceller nybildas varje år. Även fettet inuti fettcellerna byts ut flera gånger under cellernas livstid. Omsättningen av både fettcellerna och fettinnehållet kan förändras vid vissa vanliga sjukdomstillstånd.
Fetma sällan medfött
– Med en så snabb omsättning borde man kunna påverka fettcellerna för att öka eller minska fettproduktionen, säger Peter Arner.
Ett fettcellsdämpande medel vore en given megahit på bantningsmarknaden. Peter Arner är dock inte så intresserad av de kosmetiska möjligheterna.
– Fetma i sig är oftast ingen medfödd sjukdom utan ett tillstånd som bäst motverkas med motion och rätt kost, framhåller han.
Motsatsen till fetma
Som läkare vill han inrikta sig på de fettrelaterade sjukdomarna, till exempel motsatsen till fetma: sjuklig avmagring, så kallad kakexi. Det är ett tillstånd som vissa cancerpatienter råkar ut för och som kan leda till döden.
Ett annat farligt tillstånd är en ärftlig blodfettsrubbning som ger patienterna kraftigt förhöjda blodfettsvärden utan att de är feta. Och så finns ju följdsjukdomarna till fetma, som högt blodtryck och diabetes.
Många klarar sig bra
En tredjedel av alla feta personer visar sig dock, intressant nog, ha helt normalt blodtryck och ingen insulinresistens (ett förstadium till diabetes). För dem är fetman framför allt ett hälsoproblem om deras tyngd ger dem ledbesvär.
Varför klarar sig då en tredjedel av de feta personerna så pass bra? Det är en fråga som Peter Arners grupp nu ska ta sig an. Kanske bär de på skyddande gener. En sådan, kallad cidea, upptäcktes av hans forskargrupp för snart tio år sedan. Denna gen gör att fettet inte bildar några slaggprodukter som kan skada andra celler.
Bukfetman värre
Slaggprodukter från fettet kring våra inälvor är ett tänkbart skäl till att bukfetma är värre för hälsan än fetma på t ex lår och bakdel, vilket Peter Arner och hans grupp kunnat visa. Ett annat skäl är att fettsyror från det centrala fettet kan vandra direkt in i levern och påverka blodfetterna och sockeromsättningen.
Svårt med kulmagen
Midjemåttet har faktiskt större samband med insulinkänsligheten än både blodfetter, blodtryck och kroppsvikt, vilket Peter Arner visat i en annan studie. Ett midjemått under 100 cm innebär nästan noll risk för insulinresistens, medan risken ökar starkt med ökat midjemått dvs. större bukfetma.
– Människor som har en liten kula på magen men är smala i övrigt har ett särskilt problem. De kan ju inte banta, för då blir de alldeles för tunna. Här skulle vi behöva något sätt att påverka enbart det centrala fettet, säger Peter Arner.
Uppslag till nya behandlingar
Han har gott hopp om att detta kan bli möjligt i framtiden. Gruppen publicerar snart nya arbeten om var fettcellerna bildas samt om de gener och proteiner som påverkar omsättningen av fettceller och deras fettinnehåll. Det senare är ett område man kommer att fortsätta arbeta med, och där det lär finnas gott om uppslag till möjliga behandlingar.
Källa: Pressmeddelande från Lunds universitet
Eric K. Fernströms Nordiska pris delas ut vid det populärvetenskapliga arrangemanget Forskningens dag 7 november i Lund. Då delas även de lokala priserna till yngre forskare ut.