Idag transplanteras insulinproducerade cellanhopningar isolerade från avlidnas bukspottkörtlar, så kallade Langerhanska öar, till levern på patienter med svårreglerad typ 1-diabetes.
De transplanterade öarna har dock dålig överlevnad och funktion och det krävs därför upprepade transplantationer och öar från flera avlidna donatorer för att göra en patient fri från insulininjektioner.
Dålig långtidsprognos
- Trots att patienterna under det första året kan vara utan insulinsprutor, är långtidsprognosen dålig och efter fem år är en majoritet av de transplanterade patienterna tillbaka på konventionell insulinbehandling, säger Mia Phillipson vid institutionen för medicinsk cellbiologi och huvudansvarig för studien.
En langerhansk ö.Bättre blodtillförsel
En av anledningarna till denna dåliga överlevnad och funktion är den bristfälliga nybildningen av blodkärl. I den nya studien fann forskarna att antalet blodkärl inne i Langerhanska öar som transplanterats till en muskel istället för till levern var jämförbart med antalet i normala öar i bukspottkörteln.
Öarna transplanterade till muskel hade dessutom full funktionalitet och botade diabetes hos möss mer effektivt än om de transplanterades till levern. Forskarna kunde dessutom identifiera faktorer som var viktiga för framgången.
Fungerar också på människor
- Vi fann att den snabba kärlnybildningen i öar i muskel är beroende av rekrytering av vita blodkroppar, neutrofiler, till transplantationsområdet från intillliggande blodkärl, säger Mia Phillipson.
Metoden testades också på tre patienter som fick isolerade öar transplanterade till muskeln i underarmen. Med hjälp av undersökning med magnetkamera kunde forskarna konstatera att blodflödet i de transplanterade öarna var betydligt högre än i intilliggande muskelvävnad, vilket pekar på att de goda resultat som uppnåtts hos möss även kan överföras till människa.
Pressmeddelande från Uppsala universitet
Bild: Creative Collection och Uppsala universitet (Langerhansk ö)
Undersökningen är publicerad i tidskriften Diabetes