Grattis till utmärkelsen!
–Tack, det var oväntat, men roligt! Det är första gången på över 50 år som en renodlad diabetesforskare inom typ 1 får den här utmärkelsen, så det känns extra roligt.
Hur skulle du själv beskriva det innovativa i ditt ledarskap?
– Jag har alltid försökt hitta personer som jag kan lämna idéer till. När en yngre student eller doktorand fastnar för en idé, då släpper jag den och låter personen köra.
Svider det inte att lämna ifrån sig idéerna?
– Nej. Det har gått bra. Jag fortsätter med de svårare frågeställningarna. Det finns så mycket att göra och så lite vi vet, inte minst inom mitt fält som är autoimmun (typ 1) diabetes. Vi lär oss också mycket från studenterna, de tänker ofta på ett annat sätt än du. Det berikar.
När man talar med medarbetare som arbetar med Åke Lernmark nämner de hans inkluderande sätt att leda. Kanske har det att göra med att han vill att alla ska vara med och förstå. Det är det som ska genomföras tillsammans som är det viktiga för Åke Lernmark som själv reflekterar över att han under sina nästan sextio år inom akademin aldrig blivit riktigt osams med någon.
– Det är lite märkligt. Man borde ju bli förbannad på någon.
Du har lett forskargrupper både i USA, Danmark och Sverige. Har du behövt anpassa din ledarstil?
– Nej. Det har varit förvånansvärt lika på alla ställen. Ledstjärnan har alltid varit frågeställningen i forskningen. Vi drivs av att ”det här bara måste vi ta reda på”.
Han nämner hur lite man faktiskt visste inom forskningsfältet typ 1-diabetes när han inledde forskningen. Strategin man hade då, att studera nyinsjuknade, var snudd på bortkastad tid enligt Åke Lernmark. Dagens strategi, att följa barnen från det att de föds till dess att de insjuknar, har varit mer givande.
– Att förmedla den entusiasmen vi haft inför bland annat TEDDY-studien, där vi följer barnen från det att de föds, har inte varit svårt. Jag ville ju ta reda på: hur sjutton går det till när någon får typ 1-diabetes?
Vad är du mest nyfiken på i forskningen idag?
– Det är framför allt att vi genom TEDDY-studien för första gången fått möjlighet att gräva vidare i vad som händer barnet innan de första autoantikropparna utvecklas, de som sedan leder till sjukdomen. Vad är det barnet utsätts för, som orsakar detta? Det räcker med en virusinfektion, men det är något mer som ska till för den autoimmuna reaktionen, då kroppen börjar angripa betacellerna som producerar insulinet. Det är fascinerande vilken precision detta sker med. Inga andra celler än betacellerna påverkas.
Även om det funnits tankar på att bli kliniker, har Åke Lernmark stannat kvar inom akademin. Det ena forskningsprojektet gav forskningsanslag till nästa projekt.
– Jag brukar säga att vi inte behöver fler läkare, vi behöver färre sjukdomar. Det har varit bra för kliniken att vi startade TEDDY-studien. Nya studier att utveckla bromsmediciner har fötts ut ur TEDDY. Och flera doktorander som jag bidragit till att de disputerat har gått vidare till kliniskt arbete och en del är klinikchefer. Därför har jag inte så dåligt samvete.
Vad hoppas du att din forskargärning ska leda till?
– Det vore enastående om mekanismen kan klarläggas hur den autoimmuna reaktionen utvecklas mot betacellernas insulin, GAD65, IA-2 eller ZnT8 uppstår. Det är flera luckor som måste täppas till men förmodligen är det inte för komplicerat så att vår forskning kan leda till behandlingsmetoder som har samma precision som själva sjukdomen. Förhindra att betacellerna förstörs utan att hela immunsystemet ska stängas ned.
Hur kopplar du av?
– Jag har två strategier. Jag jobbar i trädgården i Limhamn med min fru, gräver och planterar träd, hugger ved, och sågar och har mig. Sedan är det viktigt för mig att få komma till fjällhuset i Härjedalen. Där köpte jag en tomt tillsammans med min bror på 70-talet med hjälp av studentlån. Där njuter min fru och jag med barn, barnbarn och nu också två barnbarnsbarn av fjället men också av en nästan obegränsad tillgång på kantareller.
Artikeln har tidigare publicerats på Medicinska fakultetens webbplats. En kortare version av artikeln har publicerats i LUM – Lunds universitets magasin.
