- Vi tyckte att receptorn var intressant just därför att den finns i så stor mängd i cellöarna och för att funktionen är okänd, konstaterar Albert Salhei, forskare på Lunds universitets Diabetescenter.
En receptor kan beskrivas som en mottagare på en cells yta där den fångar upp signaler från omgivningen och vidarebefordrar dem in i cellen. För den nu undersökta receptorn, Gprc5b, liksom för många andra receptorer i kroppen är det okänt vilka signaler den fångar upp.
Ett intressant fynd
Forskargruppen har undersökt receptorns roll i insulinproducerande cellöar både från möss och från mänskliga avlidna donatorer. Bland annat har de jämfört cellöar från donatorer som hade haft diabetes med de som inte hade haft det.
- Vi kunde visa att receptorn var mer uttryckt hos dem som hade haft typ 2 diabetes och det är ett intressant fynd eftersom det kan öppna vägen för en möjlig framtida behandling, säger Albert Salhei.
Ökad kapacitet
Tidigare experiment gruppen hade utfört visade att när receptrons aktivitet nedreglerades i cellöar från möss ökade kapaciteten att utsöndra insulin.
- Typ 2 diabetes främsta kännemärke är en bristande förmåga att utsöndra det blodsockersänkande hormonet insulin och insulinproducerande cellernas tålighet minskas med tiden i en snabbare takt jämfört med friska. Det är därför sockernivån i blodet blir för hög, säger Albert Salehi och tillägger.
- Våra studier har också visat att receptorn uttrycks mer med stigande ålder vilket motsvarar utvecklingen av typ 2 diabetes hos människor.
Skydd mot fetma
Forskning utfört av andra grupper har dessutom visat att möss med nedsatt funktion i receptorn är skyddade mot kostinducerad fetma och insulinresistens vilket är två andra vanliga kännemärken vid typ 2 diabetes.
Förklaringen, menade forskarna, är att mössen inte drabbas av en låggradig inflammation i fettväven. Också den är känd för att påverka insulincellerna på ett negativt sätt och öka risken för diabetes.
Cellernas överlevnad
Efter vidare forskning i Albert Salehis grupp stod det klart att receptorn inte bara påverkar förmågan att utsöndra insulin utan även cellöarnas överlevnad genom att inverka på inflammatoriska processer.
- Vi har visat att om Gprc5b-receptorn är överaktiv blir de insulinproducerande celler mer känsliga för inflammationen. En hämning av receptorn får motsatt verkan, det vill säga skydda cellöarna och förbättra deras förmåga att utsöndra insulin. Hittar man ett medel som kan hämna receptorns aktivitet skulle det vara ett sätt att återställa en normal insulinutsöndring, konstaterar Albert Salhei.
Nervcellsdöd vid demens
Eftersom receptorn också är så vanligt förekommande i hjärnan är det inte osannolikt att en överaktivitet ligger bakom den nervcellsdöd som förknippas med Alzheimers och andra neurodegenerativa sjukdomar
- Vi har goda skäl att misstänka att om receptorn är överaktiv är det negativt och driver inflammation oavsett var det än sker, säger Albert Salhei.
Text: Tord Ajanki
Studien är publicerad i Biochemical and Biophysical Research Communications