I många år har vi vant oss vid att dela upp diabetes i huvudsakligen två stora grupperingar; typ 1 respektive typ 2. Trots att man på senare tid har utökat med ett fåtal mindre subgrupper som kommit till, så faller över 90 procent in i gruppen typ 2 diabetes.
- Många av oss som jobbar inom sjukvården och särskilt med diabetesforskningen tror snarare att typ 2 diabetes är ett paraplybegrepp som innefattar flera olika varianter av sjukdomsförlopp som har en gemensam nämnare i form av att de alla leder till kroniskt förhöjda blodsockernivåer, säger Damon Tojjar, doktorand vid LUDC och läkare vid Skånes universitetssjukhus och som genomfört studien tillsammans med kollegor vid Stanford universitet och Kitasato universitet i Tokyo.
Insulin är nyckeln
Insulin är ett hormon som bildas i bukspottskörteln och som behövs för upptag av blodsocker (glukos) av majoriteten av kroppens vävnader. Det är huvudsakligen två fysiologiskt viktiga funktioner som sviktar vid typ 2 diabetes; produktionen av insulin och/eller känsligheten för insulin ute i kroppen.
- Man kan säga att insulinet är nyckeln som behövs för att öppna låset och därigenom släppa in glukoset i kroppens olika celler. Kommer det inte in i cellerna för att vi saknar tillräckligt många nycklar eller för att låsen krånglar så blir glukoset kvar och blir på såväl kort som lång sikt farligt för vår hälsa. Vi har möjlighet att undersöka de bägge funktionerna i kliniken; insulinfrisättning/omsättning (Acute Insuline Response to glucose, AIRg) och insulinkänslighet (Insulin Sensitivity Index, SI), säger Damon.
Genomgång av etniciteter
Efter en systematisk genomgång av 180 publicerade artiklar visar forskarna att det är stora skillnader i dessa två funktioner beroende på etniskt ursprung. Genomgången omfattar 74 grupper – afrikanska, europeiska och nordamerikanska (kaukasoider) och östasiatiska – med totalt 3 813 individer. Dessa har därefter delats in i tre olika grupper: friska individer, de i riskzonen att utveckla diabetes och de som fått diagnosen typ 2 diabetes.
Resultaten visar att samtliga etniciteter inom den friska grupperingen kunde upprätthålla en normal glukosnivå men gjorde detta på olika vis.
Afrikaner tenderar att ha en sämre insulinkänslighet. Men de tycks kompensera genom att att utsöndra större mängder insulin. Hos östasiater ser det ut att vara tvärtom. De har en mycket god insulinkänslighet men verkar vara desto sämre på att utsöndra mer insulin om det skulle behövas. Kaukasoider, som innefattar bland annat europeer och nordamerikaner, faller ungefär mittemellan de bägge extremerna.
- Det vill säga att det är ungefär lika stor påverkan på insulinfrisättningen som känsligheten, säger Damon Tojjar.
Ytterligare studier
När forskarna tittade närmare på gruppen som löper risk att utveckla diabetes respektive den grupp som redan fått diagnosen, var det fortsatt samma mönster. Värdena var dock relativt sämre beroende på att de som ett led i sjukdomsutvecklingen börjat svikta i insulinproduktionen eller insulinkänsligheten.
- Det stämmer överens med det vi ser på kliniken - att östasiater är mer känsliga för att utveckla diabetes och att de gör det vid lägre BMI. Eftersom insulinbrist är en förutsättning för att utveckla diabetes är det inte förvånande att just östasiaterna uppvisar lägre utsöndring av insulin och generellt kan behöva inleda insulinbehandling i ett tidigare skede. Situationen i Afrika är ännu så pass komplicerad och heterogen att den kräver nya undersökningar, säger Leif Groop som är professor vid LUDC.
Människans tidiga år
Forskarna kan inte med säkerhet förklara bakgrunden till skillnaderna, men de kan sannolikt härledas till migrationsmönstret från människans tidiga år, där man placerades i olika miljöer med olika sorters föda, där somliga var mer utsatta för hunger, vissa sjukdomar och olika sorters klimat etc. Detta har fått som följd att vi evolutionärt anpassat oss på lite olika vis och som följd av det har varierande kroppsformer/-uppbyggnad, energiomsättning/-lagring och så vidare.
- Denna uppfattning stämmer väl överens med vårt fynd att kaukasoiderna faller mellan de bägge extremerna som vi ser hos afrikaner respektive östasiaterna. De är helt enkelt en blandning däremellan, säger Damon Tojjar.
Om man idag tar två slumpmässigt utvalda, obesläktade, individer från olika delar av världen och jämför deras arvsmassa ser vi endast en skillnad på ca 0,1 procent på de byggstenar i deras DNA som naturligt varierar (Single Nucleotid Polymorphism). Vi har således en fantastisk mångfald som följd av väldigt små skillnader, även inom våra etniciteter.
- Våra fynd och den fantastiska utveckling vi har inom den genetiska forskningen, väcker en optimism om att vi fortsatt kan kartlägga de viktiga skillnader som orsakar svikt i produktionen av insulin och nedsatt insulinkänslighet för att i framtiden bli bättre på att individanpassa behandlingen, säger Damon Tojjar.
Sara Liedholm
Länk till artikeln:
Skillnader i insulin beroende på etnicitet
Vi människor har olika förmåga att frisätta och reagera på insulin beroende på etnicitet. Det visar en studie som gjorts av forskare vid Lunds universitets Diabetescentrum, LUDC, i samarbete med amerikanska och japanska forskare och som publiceras i juni-numret av tidskriften Diabetes Care.