Sent på eftermiddagen den 11 januari 1922 fick 14-årige Leonard Thompson två insulininjektioner, en i vardera skinkan. Han hade haft diabetes i två år och hade nu högst några månader kvar att leva innan det sista diabeteskomat skulle ända hans liv. Alla barn som insjuknade i diabetes dog inom några få år. Leonard Thompson var den förste diabetespatienten som fick insulin. Efter några injektioner sjönk pojkens blodsocker och några veckor senare kunde han skrivas ut. Medicinhistoria hade skrivits på Torontos allmänna sjukhus. Leonard Thompson följdes snabbt av många andra barn och snart också vuxna.

Den mest dramatiska upptäckten

I slutet av 1960-talet, nästan ett halvt sekel efter upptäckten av insulinet, diskuterade en grupp nobelpristagare vilken historisk nobelprisupptäckt de helst hade velat göra. Majoriteten valde insulinet med motiveringen att upptäckten var så konkret, så dramatisk. De valde insulinet före till exempel penicillinet, sulfan och poliovaccinet.

En enkel bonddoktor

Bakom upptäckten av insulinet stod fyra kanadensiska forskare. Frederick Banting, Charles Best, James Macleod och Bertram Collip.
Det var Banting, en vanlig enkel doktor utan vetenskaplig skolning från en småstad i Kanada, som tog initiativ till att projektet startade. Till hans assistent utsågs den unge medicinstudenten Best. Ingen av dem hade tidigare behandlat någon diabetespatient och de hade aldrig tidigare sysslat med medicinsk forskning.

Många motgångar

Arbetet vilade på en idé som Banting hade fått ett år tidigare om hur man skulle kunna utvinna insulin ur bukspottkörteln på hundar och med det behandla andra hundar han gjort diabetiska genom att operera bort körteln.
Många andra forskare hade försökt göra ungefär samma sak och misslyckats. Att just Banting och Best skulle ha framgång var oväntat.
De båda arbetade mycket intensivt i drygt ett år. De hade många motgångar. Den första tiden dog de flesta hundarna antingen av själva operationen eller av infektioner efteråt men Banting och Best gav sig inte och efter hand kom framgångarna.

Köpte körtlar på slakterierna

Bantings chef, professor Macleod och kemisten Collip, anslöt sig till teamet. Macleod införde den nödvändiga vetenskapliga metodik som tidigare hade saknats. Collip lärde sig att utvinna allt effektivare extrakt ur körtlarna. Det var också han som tog det avgörande steget från hundar till vanliga slaktdjur, grisar och nötboskap. Gruppen besökte slakterier i Toronto och köpte bukspottkörtlar.

Desperata tiggarbrev

Ryktet om den lyckade behandlingen av Leonard Thompson spred sig. Massmedia uppmärksammade upptäckten och desperata föräldrar till diabetesbarn skrev tiggarbrev till Banting där de vädjade om insulin till sina döende barn.
Forskargruppen hade dock stora problem med att tillverka insulin i större mängder men några få barn kunde de ta emot och resultaten av behandlingarna var framgångsrika.
Läkemedelsföretaget Eli Lilly blev inkopplade och de utvecklade metoder att framställa insulin i industriell skala.

Såldes till självkostnadspris

Torontoforskarna tog patent på insulinupptäckten men inte för att tjäna pengar utan för att kunna dela ut licenser till de laboratorier i världen som lovade att tillverka och sälja insulin till självkostnadspris.
Nordisk Insulinlaboratorium i Danmark (i dag Novo Nordisk) kunde redan sommaren 1923 förse den skandinaviska markanden med insulin och allt fler patienter behandlades.

Barnen blomstrade upp

"Upplevelsen av insulinet kändes bokstavligt talat som ett under", skrev den svenske läkaren Josua Tillgren entusiastiskt och redogjorde för den hjälplöshet läkarkåren hade känt före insulinet.
Han berättar om de fyra första barnen som behandlades, två, fem, sju och nio år: "små utmärglade stackare med infallna ansikten helt präglade av det asketiska allvar som hör samman med svälten" och "att med hjälp av insulinet få se dessa små sjuklingar blomstra upp till normal barnslig vitalitet, till glädje och hälsa."

Inte längre en dödlig sjukdom

1923 fick Banting och Macleod nobelpriset "för upptäckten av insulinet". Att det blev just de två ur fyrmannagruppen kritiserades mycket och gamla motsättningar i gruppen blev nu en öppen och känd konflikt.
Banting vägrade först att ta emot priset. "Det var jag och Best som gjorde jobbet. Macleod var ju inte ens närvarande", dundrade han.
Först efter att kanadensiska regeringen hade ingripit lugnade känslorna ned sig. Banting tog emot priset och delade prispengarna med Best. Macleod delade sin del med Collip.De allra flesta var dock överens om att upptäckten var värt ett nobelpris.
Diabetes var ju inte längre en obotlig, dödlig sjukdom.

Texten är en förkortad och omarbetad version ur boken Historien om Diabetes och insulinets upptäckt.

Text: Tord Ajanki