Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Från Dantes infernokretsar till forskningens frihet

Hindrik Mulder

Fokus för Hindrik Mulders forskning ligger på den insulinproducerande betacellens ämnesomsättning. Frågan är vad som går fel vid typ 2 diabetes, varför sviktar cellen, varför förmår den inte längre utsöndra så mycket insulin som behövs för att hålla blodsockret i schack?

- Här spelar cellernas kraftverk, mitokondrierna, en nyckelroll.  Mitokondrierna ger cellerna energi, kontrollerar deras ämnesomsättning. Men störs deras funktion klarar betacellen inte av att svara med tillräcklig insulinutsöndring då blodsockret stiger. Följden blir diabetes, säger Hindrik Mulder.
Ett bra exempel på hans forskning, men också på det betydelsefulla samarbetet mellan olika forskargrupper på Lunds universitets Diabetescenter, är en artikel 2011 i den ansedda tidskriften Cell Metabolism.

Från molekyl till sjukdomsrisk

- Vi kunde kartlägga hela vägen från en genetisk riskvariant för diabetes i befolkningen till den exakta molekylära mekanismen bakom. Vi kunde visa vad den försämrade insulinutsöndringen beror på (se länk nedan).
- Det är första gången någon har kunnat göra det, säger Hindrik Mulder och fortsätter. Det krävs många kompetenser och resurser för en sådan kartläggning och det får vi när olika grupper här samarbetar. Att säga att vi gick från ax till limpa är nästan en underdrift, från molekyl till sjukdomsrisk är mer korrekt.
Kartläggningen pekar ut ett möjligt område för en framtida behandling av typ 2 diabetes och det är viktigt.
- Slutmålet, om än ibland långt bort, är att det vi som forskare gör ska komma patienterna till godo.

Självklarhet bli doktor

Att Hindrik Mulder skulle bli läkare har alltid varit en självklarhet. Men inte för att hans pappa var doktor och forskare.
- Nej, inte alls. Det var inga påtryckningar, säger Hindrik Mulder och hävdar att om han till exempel valt att bli jazzmusiker hade också det varit ok.
1962 flyttade föräldrarna till Sverige från Holland, samma år föddes Hindrik Mulder.
- På 1960-talet var Sverige ett otroligt häftigt land, känt för sin kultur, sin frigjordhet och radikala politik, där verkade Ingemar Bergman, Olof Palme och mycket annat. Ekonomin var god, naturen vacker och tillgänglig, saker som inte var självklara i ett tättbefolkat och delvis krigshärjat Europa.
Modern progressiv rock
Jazzmusiker blev han inte men musik blev det i alla fall. Hindrik Mulder var ung med punken och spelade i bandet Haricots Verts.

- Jag var den enda som inte kunde spela något instrument så det fick bli trummor. Det lät väl så där, säger han.
Även idag är musik viktigt för honom.
- Jag lyssnar mycket på musik och är nog en allätare när det gäller smak. Jag tycker om rock från 1960–70-talen, eller modern progressiv rock med influenser av både klassisk musik och jazz.

Hierarkiskt och ålderdomligt

Efter Haricots Verts och under medicinstudierna började Hindrik Mulder forska på endokrinologen i Malmö. Första omgången blev inte lyckad.
cti Dantes inferno
- Nej, verkligen inte. Kliniken var som kretsarna i Dantes inferno. Tillhörde man fel krets, och det gjorde man som ung kandidat, var det inte trevligt. Det var hierarkiskt och ålderdomligt, konstaterar Hindrik Mulder och berättar om när han fick en reprimand för att han inte reste sig upp när professorn kom in på labbet.
- Då fick jag nog och slutade.
Man kan förstå honom. Detta var inte var för hundra år sedan utan sent 1970-tal.

Två år i Dallas

Istället hamnade Hindrik Mulder på lasarettet i Ystad och där var arbetsklimatet mer tidsenligt och där träffade han läkare som var intresserade av forskning.
- Jag blev lockad av att forska och började 1992 som doktorand hos Frank Sundler, professor i Lund.
- Han var intresserad av hormoner så det blev min inriktning.
Dessutom fick Hindrik Mulder tidigt kontakt med Bo Ahrén vars huvudintresse är diabetes.
- Det blev diabetes också för mig. Frank Sundler och Bo Ahrén var en perfekt kombination, konstaterar Hindrik Mulder.

1997 var avhandlingen färdig. Den omfattade elva publicerade vetenskapliga artiklar, vilket är ovanligt många. Avhandlingen prisades som den bästa vid medicinska fakulteten det året.
- Jag hade medvind. Arbetet gick jättebra. Efter disputationen följde knappt två år i Dallas som postdok där Hindrik Mulder arbetade med fettmetabolismen i de insulinproducerande betacellerna.
- Det är min roligaste forskartid. Inställningen var att allt är möjligt.

Att förstå det vi ser

Sedan 2009 är han professor i molekylär ämnesomsättning (Molecular Metabolism) och har en forskargrupp på elva personer.
- Hela min forskning bygger på att förstå betacellens ämnesomsättning. Den är avgörande för cellens funktion, säger han och det märks att ämnet fascinerar honom.
- Utmaningen för oss är att förstå den enorma mängd data vi samlar in tack vare nya tekniker. Att förstå vad det är vi ser, säger Hindrik Mulder.

Sitter i ryggmärgen

Och så är han tillbaka på endokrinologen i Malmö igen, en förmiddag i veckan tar han emot patienter.
- Det sitter nog i ryggmärgen att jag är doktor.
Numer är arbetsklimatet gott men om han tvingades välja – forskare eller läkare - skulle det tveklöst bli forskare.
- Du kan göra mycket bra som läkare men du kan göra mer för fler om du forskar. Dessutom har du frihet som forskare, du kan påverka din situation. När jag började forska hade vi små barn och då är flexibilitet med arbetstider särskilt viktig, menar Hindrik Mulder och tillägger.

- Fast den här friheten förutsätter att forskningen går bra, att man publicerar bra vetenskap så man får medel att finansiera sin forskning med.

Drömmer om den stora upptäckten

Arbetsveckan blir ofta lång men han vill inte tala om antalet timmar.
- Det här är ju mitt liv, för mig är det inte viktigt att det finns en skarp gräns mellan arbete och fritid. Jag tycker inte att det är jobbigt att arbeta på kvällarna, jag tycker inte att jag försakar något. Inuti är jag antagligen fortfarande en liten pojke som drömmer om att göra den där riktigt stora upptäckten, den som gör skillnad.
Han har tid för annat än arbete. Exempelvis tränar han mycket.
- Jag har snöat in på cykling. En runda kan ta två-tre timmar, ibland fem-sex timmar.
Man kan förmoda att det också går ganska snabbt när han sticker iväg på sina rundor så han hinner avverka långa sträckor.
- Jag tränar för att bli gammal, inte för att försöka fortsätta vara ung.

Text: Tord Ajanki
Bild: Kennet Rouna

Publicerad 2014-05-05

 

forskarprofilen
Hindrik Mulder