Ett ben på kliniken och ett i forskningen

Bor man i Limhamn är det inte långt att cykla till sjukhusområdet i Malmö. Men tar man omvägen om Vellinge eller Lund och kanske Dalby förvandlas de cirka fem kilometrarna snabbt till tre-fyra mil.
Martin Ridderstråle cyklar sträckan till jobbet varje dag – och hem igen.

Det är till att leva som man lär om man är professor med fetma och övervikt som fokusområde.
Hemma finns fyra barn i åldrarna 3 till 18 år. Hämtningar och lämningar på dagis ska hinnas med även för en professor och klinikchef.
- När jag kommer hem har jag inte tid att gå till gymmet. Cyklingen är ett sätt att bygga in fysisk aktivitet i schemat, säger han.
Ibland cyklar han med andra, men helst cyklar han själv och uppskattar att få tid att tänka.
- Under tiden jag cyklar tänker jag, eller pratar med mig själv, varvar upp eller varvar ner.
När han var yngre spelade Martin Ridderstråle i band, målade och sjöng.
- Men det tar för mycket tid, det passar inte in, säger han.

Varvar klinik och forskning

Han står med ett ben på Endokrinologiska kliniken på Skånes universitetssjukhus  i Malmö och Lund som klinikchef, och ett ben i forskningen som professor knuten till Lunds universitets Diabetescentrum.
From 1 mars 2013 kommer Martin att arbeta som klinikchef på Steno Diabetes Center i Gentofte, norr om Köpenhamn. Han kommer att fortsätta sin forskning på LUDC och Endokrinologiska kliniken i samverkan över det som han avslutningsvis kallar Diasund.
I själva verket har han alltid varvat klinik och forskning. Eller hållit på med båda sakerna parallellt.
Att det var läkare han skulle bli visste han tidigt. Det var svårt att bli, och eftersom han alltid gillat – och fortfarande gillar – utmaningar, bestämde han sig redan som nioåring.
- Jag kommer fortfarande ihåg ögonblicket och platsen, berättar han.
På gymnasiet gick Martin Ridderstråle naturvetenskaplig linje på Spyken i Lund, och redan sommaren innan han började på läkarutbildningen anmälde han sig till en sommarforskarskola som arrangerades av industrin och Folkuniversitetet. Under handledning av professor Per Belfrage inledde han ett projekt om hur socker tas upp i fettcellen, som han fortsatte med under studietiden.

Doktorand på Harvard

Efter några år på läkarutbildningen tog han ett studieuppehåll och passade på att tillbringa ett halvår som doktorand på diabetesenheten på Harvard.
Om sin tid i USA säger sig Martin ha fått en helt annan inställning till problemlösning.
- I Sverige förbereder man sig noggrant och skaffar pengar och genomför eventuellt vad man sagt. I USA är det handling som gäller.
- De sa: ”Don’t talk about it, don’t think about it”. Det finns ett problem. Ingen kommer att lösa det åt dig, eller åt mänskligheten heller för den delen…
För Martin Ridderstråle innebar det att det blev lättare att ta på sig fler arbetsuppgifter samtidigt, och inte störas av det.
- Det gick att forska och plugga samtidigt, liksom det går att jobba kliniskt och vara chef och forska samtidigt.

Disputerade om insulin och tillväxthormon

1997 tog han examen på läkarprogrammet och samma termin disputerade han med  en avhandlingen om insulin och tillväxthormon, signalmekaniskt intracellulärt i fettcellen.

I betygsnämnden satt Leif Groop som därefter frågade om inte Martin ville komma och jobba hos honom på Endokrinologiska kliniken.
Sagt och gjort.  Och samtidigt som han gör sin postdok hos Leif Groop gör han sin ST-utbildning.
Sedan rullar det på med egna fördjupningsstudier, och anslag från Vetenskapsrådet som gör det möjligt att anställa en doktorand, och en till…
2004 blir han docent.
Kopplingen till diabetes har varit som en röd tråd.
- Forskning är en generisk aktivitet, det gäller vilket ämne som helst och det gör det mer intressant och relevant.

Rätt behandling till rätt person

Från början var forskningen mer inriktad på vilken typ av gener som ligger bakom fetma och insulinresistens. På senare tid har frågorna utvecklats:
- Om man är normalviktig, vem blir fet? Om man är fet, vem blir sjuk? Om man är sjuk, hur ska man göra för att bli frisk? Finns det markörer som man kan identifiera, som kan hjälpa till att ge rätt person rätt behandling?
I sitt nuvarande forskningsprojekt jämför Martin Ridderstråle patienternas värden före och efter viktnedgång samt efter sex månaders viktstabilitet.
- Vad händer med deras kroppar? Vad händer med uttrycket av generna i deras fettväv? Vad händer med metabolomet?

Drivs av utmaningar

I sin karriär har Martin Ridderstråle drivits av utmaningar och erbjudanden.
- Jag är ingen nej-sägare, och jag planerar inte för vad som ska hända om tio år. Men om vi i dag ställer oss frågan VAD vi ska göra när någon blir sjuk, kommer vi i framtiden att fråga oss HUR ska vi göra. På det sättet tar vi bättre vara på att vi vet VAD vi ska göra.
Som klinikchef ser han erfarenhet från såväl forskning som sjukvård som en nödvändighet.
- Det behövs för att förstå verksamheten. Och jag är inte säker på att jag hade gillat att behöva välja, säger han och citerar Claude Bernard, den translationella forskningens fader som levde på 1800-talet:
- ”Läkarvetenskapen slutar inte på sjukhuset – den bara börjar där. Det gäller att ta frågeställningen till laboratoriet och att ta lösningen tillbaka till patienten”.

Text: Sara Liedholm

Publicerad 2012-12-11