Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Han har räddat många fötter från amputation

Jan Apelqvist har ägnat en stor del av sitt yrkesliv åt fötter. Vore han lagd för skryt skulle han kunna påstå att han lyckats mycket bra med att förebygga eller läka fotkomplikationer hos diabetiker. Resultatet av den vårdform han byggt upp har mer än halverat antalet stympande amputationer.

Att han skulle lyckas så väl med de ”hopplösa” svårläkta såren på diabetesfötterna då han för drygt två decennier sedan började var det nog inte många som trodde.
– Fotkomplikationer var ett eftersatt område då. Osäkerheten om hur fotsår hos diabetiker ska behandlas var stor, konstaterar Jan Apelqvist.

Gick som en krabba

Ännu färre trodde nog att han överhuvud skulle bli läkare. Han kommer aldrig att lära sig att gå, sa läkarna när han föddes och de såg hans öppna ryggmärgsbråck.
– Men jag lärde mig att gå. Visserligen gick jag som en krabba, slängde fram benen och liksom roterade fram. Dessutom var jag kort och hade glasögon. Klart jag var en avvikare och det tvingade fram en stark motivation, säger han och konstaterar att det är en utmaning att göra det andra säger är omöjligt.
– Visst drömde jag som de flesta andra pojkar om fotboll och ishockey men till och med jag insåg att det var omöjligt.

Från Norrbotten till Skåne

Istället blev det medicinstudier i Umeå och därefter läkartjänst på lasarettet hemma i Gällivare.
Så fick han ett erbjudande i början av 1980-talet om att börja forska i Lund.
– Bara för en kort tid, tänkte jag. Jag ville stanna i Norrland, säger Jan Apelqvist.
25 år senare är han fortfarande kvar i Skåne och det beror nog på diabetesfötterna därför att nästa erbjudande var att ta över en mottagning i Lund för fotkomplikationer.
Uppdraget var att söka minska antalet stympande amputationer och här kom Jan Apelqvists intresse för att bygga organisationer, fungerande vårdmodeller, till sin rätt.

Täta skott

– Problemet då var att ingen i vården såg diabetikernas fotproblem annat än tillfälligtvis. Skotten i vårdapparaten var så täta, ingen hade en helhetsbild, säger han och berättar om de splittrade vårdinsatserna där distriktsläkaren skrev remiss när såret inte läkte. Infektionsläkaren behandlade infektionen, kärlkirurgen sökte återställa blodcirkulationen och ortopeden amputerade när inget annat fanns att göra.
Jan Apelqvist skulle länka samman en vårdkedja som agerade mer samfällt och mer effektivt. Det gjorde han, antalet amputationer halverades i Lunds och Orups sjukvårdsdistrikt. I landet som helhet fortsatte amputationerna som vanligt.

Propagandist

Då blev, och fortfarande är, Jan Apelqvist, propagandist. Han håller årligen, varje år, år efter år, mellan hundra och hundrafemtio föredrag om diabetesfötter, i Sverige och utomlands, för vårdfolk och för patienter.
– Idag är diabetikernas fötter i alla fall är ett uppmärksammat problem på ett helt annat sätt än tidigare, säger han.
Jan Apelqvist kan referera till både en omfattande forskning nationellt och internationellt om bland annat om sårläkning och till ett svenskt konsensusuttalande från 1998 som drog upp riktlinjerna för vården av diabetikers fotproblem. Principer som i mycket redan sedan flera år hade tillämpats inom Jan Apelqvists fögderi.

Dyra stympande ingrepp

När han hade visat att en effektivare vård i de flesta fall kunde lösa problemen var nästa steg att visa att det också var lönsamt.
– Det är kanske det enda, sättet att få politikerna att lyssna, säger han.
En amputation av fotens framdel kostar, förutsatt att den läker utan infektion, många tiotusentals kronor. En underbensamputation drygt en halv miljon.
– Man får väldigt mycket fotvård för såna pengar, konstaterar Jan Apelqvist.

Amputation sista utvägen

Varje år utförs omkring 1 400 amputationer i Sverige. Siffran har legat ganska konstant de senaste tio åren.
– Detta trots att antalet diabetiker ökat dramatiskt, säger Jan Apelqvist och menar, utan att vara nöjd med det, att det är ett hyfsat betyg.
Jämfört med andra länder är siffran låg.
Amputation återstår när inget mer kan göras för att läka skadan, när kallbrand hotar tån, foten, benet och livet. Händelseförloppet före det stympande ingreppet är ofta både odramatiskt och vardagligt.

Vet inte var fötterna är

Ofta föregås amputationen av ett vanligt sår på foten, en obetydlig skada som inte läker på grund av dålig blodcirkulation eller att det tillstöter en infektion.
Fotsåret, skadan, skulle i många fall aldrig behöva uppstå. Den börjar ett vanligt skavsår, ett för varmt fotbad, en dåligt utförd nagelklippning.
– Många av dessa skador skulle kunna förebyggas om diabetespatienten fick kunskap om hur man ska sköta sina fötter. Problemet är att diabetiker inte riktigt vet var de har sina fötter. Inte känner när de gör något fel, inte känner när det gör ont, säger Jan Apelqvist.

Fem minuter per livstid är inte nog

Vården av diabetiska fotsår kostar mellan en och två miljarder kronor varje år. Siffran är osäker eftersom ingen egentligen vet hur vanliga problemen är.
Uppskattningsvis tre till åtta procent av alla diabetiker har ett pågående fotsår. Många vet inte ens om att de har en skada.
En undersökning Jan Apelqvist gjort visade att var fjärde patient som hade ett sår förnekade det på en direkt fråga.
– Det handlar om återkommande information för att få patienten medveten om sina fötter. Det räcker inte med fem minuters genomgång hos doktorn för att han eller hon sedan själv ska sköta sina fötter resten av livet, säger Jan Apelqvist.

Slet ut sig

Fotmottagningen i Lund blev en framgång. I diagrammen över antalet amputationer pekade kurvorna stadigt nedåt men för Jan Apelqvist hade framgången ett högt pris. Han arbetade för mycket, gick upp i vikt, ramlade och bröt benet. Efter det kunde han inte längre gå med hjälp av käppar utan blev rullstolsburen.
– Det var en väckarklocka för mig. Jag förstod att jag måste trappa ned, säger han.
För sju år sedan började han arbeta som överläkare för Diabetesfotcentrum i Malmö. Dit kommer patienter med svåra fotproblem och där fortsatte Jan Apelqvist att utveckla vårdmodellen.

Mitt sätt att leva

Principen är enkel. För komplicerade fotproblem krävs att vården kan erbjuda ett lag av specialister, diabetesläkare, fotterapeut, ortoped, ortopedtekniker, kärlkirurg och infektionsläkare kan bli aktuellt.
I Malmö, säger han, har han trappat ned på arbetet. Arbetsveckan ligger nu på omkring 65 timmar.
– Det här är inte bara mitt jobb. Det är mitt sätt att vara, att leva.
På frågan om han inte tröttnar på diabetesfötter är svaret entydigt.
– Nej, det finns så lite forskat, så få fakta. Det finns inga färdiga tekniker eller behandlingsmetoder. Mycket återstår att göra innan vi förstår hela läkningsprocessen, säger Jan Apelqvist.

 

Text: Tord Ajanki
Foto: Stig-Åke Jönsson, Malmö Bild

Publicerad 2008-04-24

 

Jan A
-Inte ens en diabetiker vaknar plötsligt en morgon med en svart fot. Det finns tid att agera, säger Jan Apelqvist