Telefonen ringde och avbröt honom när han rensade sin nyfångade fisk. Det var Eric Lander från Boston: ”Would you like to do some real fishing instead?” frågade han. Och på den vägen är det. Leif Groop svarade ja och idag, nästan 20 år senare, är han en av världens mest framgångsrika diabetesforskare, inte oväntat är genfiske specialiteten.

En kort tid efter Landers telefonsamtal var Leif Groop i Boston och fiskade efter riskgener för typ 2 diabetes. Det var åren 1991-1992, den genetiska medicinska forskningen ännu i sin linda.
- Det gav egentligen ingenting. Vi ville mer än vi kunde, säger Leif Groop och konstaterar att den teknik som då stod till buds var allt för kraftlös.
Ändå var det där huvudinriktningen på forskarkarriären för första gången prövades – att demaskera genetiken bakom typ 2 diabetes.

Slösade bort sin tid

Många tyckte att Leif Groop slösade bort sin tid. Problemet var för komplext och dessutom inte särskilt viktigt.
- Typ 2 diabetes var ointressant, sa man. Eller, ännu värre, ”bara en släng av socker”, något som moster Svea insjuknade i på gamla dar. Inte så mycket att bry sig om, berättar Leif Groop.

Enstaka urinsocker

Hans intresse för diabetes vaknade på hans första arbete som läkare i Närpes, en liten stad i västra Finland, i början av 1970-talet.

- Diabetesbehandlingen var riktigt dålig, i Närpes, i Finland och i världen. Patienterna stod i en lång kö med sina urinprover. Vi bad dem ändra matvanor och kanske fick de tabletter. Eftersom vi bara hade enstaka urinsocker att gå på hade vi egentligen ingen aning om hur det gick.

Ärftligheten viktig

Ärftlighetens roll vid typ 2 diabetes var okänd men att den fanns rådde det inget tvivel om.
- Mer än hälften av alla diabetespatienter hade en annan diabetiker i familjen. Ärftligheten syntes stark och det är viktigt, säger Leif Groop.
Det var intresset för genetiken som gjorde att Eric Lander tio år senare ringde just Leif Groop, en av få forskare med fokus på ärftligheten bakom komplex sjukdom som typ 2 diabetes.

Finlands första diabetessköterska

Tillbaka till Närpes och den bristfälliga diabetesvården. Leif Groop hade hört talas om att på en vårdcentral i Sverige, i Dalby utanför Lund, arbetade sjuksköterskan Madeleine
Svensson med att lära diabetespatienterna att också själva ta hand om sin sjukdom.
Ryktet bekräftades och 1974 var Leif Groop och sköterskan Monika Söderback från Närpes på studiebesök i Dalby. Snart hade Närpes Finlands första diabetessjuksköterska.

Korv varenda dag

- Vården förbättrades dramatiskt, konstaterar Leif Groop och berättar om änklingen som bodde ensam, som hade diabetes och urusla sockervärden.
- En dag kom han med ett nästan normalt värde. Jag förstod inte hur det hade gått till men det visste Monika. Hon hade gjort hembesök och lärt gubben att laga två nya maträtter utöver den korv han tidigare ätit varenda dag.

Oetiskt låna ut sockermätare

Nymodigheterna kom slag i slag i Närpes. En av dem var att diabetespatienterna fick låna hem en blodsockermätare i ett par dagar.
- Fast det fick jag bassning för på ett nationellt  läkarmöte. En äldre doktor sa att det var oetiskt att låna ut mätarna, att vältra över ansvaret på patienten. Några år senare var det en självklarhet, inte bara i Närpes, att ta med patienten i arbetet. Den auktoritära vården började trängas tillbaka.

Ett komplext sjukdomspanorama

För Leif Groop blev det allt tydligare att den gamla och allmänna uppfattningen om två entydiga diabetesformer, typ 1 och typ 2, var alldeles för grov.

- Den stämde inte. Vi såg ju hos våra patienter att det fanns blandformer och gråzoner. Att sjukdomspanoramat var mer komplext, säger han och tillägger.
- Det är viktigt att vara nyfiken och frågvis, att inte blint tro på dogmer. Det är så få av dogmerna som överlever och det är forskningens uppgift att ta kål på dem, säger han.

Hellre journalist än läkare

Tjänstgöringen i närsjukvården i Närpes var ett villkor Leif Groop hade att uppfylla då han hade gått läkarutbildningen i Schweiz.
- Finland, som var fattigt efter kriget hade ett avtal med Schweiz som utbildade 25 läkare per år i tio år, säger Leif Groop och konstaterar att utlandet lockade mer än läkarutbildningen.
- Att resa till ett annat land var frestande men jag ville inte bli läkare. Jag ville bli journalist. Läkarutbildningen var bara en förevändning att komma iväg, kommenterar Leif Groop som hade haft extrajobb på Vasabladet både som skrivande journalist och som fotograf.

 Bern-Närpes-Helsingfors-Yale university

Efter utbildningen i Bern i Schweiz och efter åren som allmänläkare i Närpes i Finland flyttade familjen Groop till Helsingfors. Leif Groop arbetade som specialist i internmedicin vid universitetscentralsjukhuset och som forskare.
1982 kom doktorsavhandlingen, inte oväntat handlade den om skillnader mellan olika diabetestyper.
- Ja, redan då var jag inne på det spår jag sedan följt och jag hade stort stöd av Risto Pelkonen, numera arkiater. Han var inflytelserik och dessutom en inspirerande mentor, säger Leif Groop.
Efter avhandlingen mer forskning, bland annat två år, 1984-86, på Yaleuniversitetet i USA och sedan tillbaka till Helsingfors.

Beskrev en blandform

Den gamla skepticismen visade sig också 1986 när Leif Groop och Tiinamaija Tuomi,  docent  i Helsingfors, beskrev en ny form av diabetes, en blandform, LADA-diabetes som är en autoimmun sjukdom, liksom typ 1 diabetes, men drabbar äldre och är mildare.

- Då skakade man på huvudet och avfärdade LADA som en teoretisk konstruktion. Men beskrivningen var viktig och öppnade upp nya forskningsfält, konstaterar Leif Groop.
Idag är LADA ett etablerat begrepp och diabetesformen har visat sig vara den näst största, vanligare än typ 1 diabetes.

Ny professor i Malmö

1990 startar Botnia-studien, en familjeundersökning i västra Finland, som idag omfattar fler än 9 000 personer vilket gör den till den kanske största i sitt slag i världen. En av målsättningarna är att kartlägga genetiken vid de olika diabetessjukdomarna. Leif Groop leder studien och Närpes är en av de orter som varit med från början.
Fyra år senare utvidgas Botnia-studien till hela Finland och till södra Sverige och då var sedan ett år Leif Groop verksam i Malmö.

Finska forskare följde med

Han hade blivit erbjuden jobbet som professor i diabetes och endokrinologi i Malmö.
- När jag berättade det för familjen var det bara hunden som viftade på svansen, konstaterar Leif Groop.

Familjen blev kvar i Finland i ytterligare två år tills de båda sönerna hade avslutat gymnasiet och flyttat hemifrån. Leif Groop pendlade och arbetade hårt för att bygga upp en diabetesforskning värd namnet i Malmö.
- Det fanns i princip ingen. En avgörande faktor för att vi kom igång så pass snabbt var att jag hade åtta personer med mig från Finland, säger han.
Tre är fortfarande kvar, förutom Leif Groop också forskaren Marju Orho-Melander och laboratorieingenjören Esa Laurila.

Arbetade i treskift

Första tiden hördes mycket finska på Wallenberg-laboratoriet i Malmö och gruppen arbetade hårt med en ny kartläggning i sökandet efter riskgener för typ 2 diabetes.
- Jag var övertygad om att vägen till bättre förståelse av diabetessjukdomarna, och med det bättre behandlingar, går via djupare genetiska kunskaper om de grundläggande sjukdomsmekanismerna, förklarar Leif Groop.
Kartläggningen omfattade 217 individer och man analyserade 387 genetiska markörer. Tre laboratorier arbetade med undersökningen i tio månader. På slutet i treskift.
- Det var tufft och med dagens mått alldeles för otillräckligt men ändå ett första steg.
Resultatet publicerades 1996 i tidskriften Nature Genetics.

Helt andra möjligheter idag

Drygt tio år senare, 2007, publiceras en mycket stor kartläggning i Science, Leif Groop och de andra forskarna har nu tillgång till helt andra redskap och kan utföra ett avsevärt mer storskaligt fiske.
Analyserna i Science omfattade 500 000 genetiska markörer hos 3 000 individer.
Tre nya överraskande riskgener för typ 2 diabetes och en för blodfetter hade fastnat i trålen. En av initiativtagarna till kartläggningen var Leif Groop. Antalet författare var fler än 60.
- Den här sortens forskning är mycket teknikdriven. Möjligheterna ser helt annorlunda ut idag än för bara något år sedan och det gör att våra kunskaper nu ökar mycket snabbt, konstaterar Leif Groop.

Samarbete och nätverk

När Science-artikeln publicerades var han sedan ett år tillbaka koordinator för LUDC (Lunds Universitets Diabetescenter), ett konsortium som idag består av ungefär 150 forskare och antalet ökar fortlöpande, vilket gör centret till ett av världens största. Språket är inte längre finska utan engelska, antalet nationaliteter på LUDC är fler än 40.
LUDC samarbetar också med flera andra universitet och konsortier.
- Jag tror på samarbete, på att bygga nätverk. Spetsforskning idag är så storskalig, du måste ha kompetens och resurser för att lyckas, säger Leif Groop som själv leder flera av de stora samarbetsprojekten.

Långa dagar i högt tempo

Leif Groop har uppnått mer än de flesta forskare, förmodligen mer än de flesta ens drömmer om att göra. Han har satt avtryck, är internationellt känd. Har publicerat fler än 500 vetenskapliga artiklar.
Priset är en arbetsvecka på femtio, sextio, kanske fler timmar i högt tempo. Varför arbetar han så mycket? Han kunde nöjd slå sig till ro.
- Jag jobbar så mycket därför att det finns så mycket att göra, blir det naturliga svaret.
Han arbetar i princip även när han är ledig. Läser om en frågeställning före joggningsrundan.
- Ja, och efter en stund börjar tankarna av sig själva att kretsa kring problemet. Det händer också i sömnen om man läser innan man somnar. Forskning är en heltidssyssla. Inget man kan hålla på med bara ibland.

Någon sorts fiske blir det

Parallellt med forskningen fortsätter Leif Groop att arbeta som diabetesläkare.
- Jag trivs med det och det är det jag är utbildad till. Dessutom har de viktigaste frågeställningarna i forskningen sprungit fram ur mötet med patienter. Jag tycker det är svårt att forska om diabetes utan att se diabetes, förklarar han.
Pensioneringen då? Egentligen är den inte så långt borta. Vad ska han göra då?
- Ja, svaret är lite dröjande. Läsa annat än medicinska artiklar, kanske skriva en bok om något som fascinerar mig eller irriterar mig. Och fortsätta fiska, riktig fisk, säger han.
Och kanske telefonen ringer när han rensar sin nyfångade fisk.

Text: Tord Ajanki
Bild: Kennet Rouna och Konstantin Milenin/Dreamstime

Publicerad 2009-12-04