Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Anna-Lena Nilsson

Sorkvirus kan ligga bakom insjuknande i typ 1-diabetes

 Anna-Lena Nilssons populärvetenskapliga sammanfattning av sin avhandling:

Typ 1 diabetes (T1D), är en allvarlig kronisk autoimmun sjukdom, som drabbar ett stort antal unga människor. Autoimmun sjukdom uppstår när kroppens immunsystem angriper den egna kroppens vävnader. Omfattande studier visar på många bakomliggande faktorer med starka genetiska komponenter. HLA-typ, individspecifik markör på individens celler, som definierar hur antigen presenteras för immunsystemet, är den mest betydelsefulla av de genetiska faktorer man känner till.

Den höga andelen som insjuknar i T1D i Sverige, som näst efter Finland har högst incidens i världen av T1D, har förklarats av förekomst av “högriskgener”, HLA-DQ2 och DQ8 genotyper. Majoriteten av individer med denna genetiska disposition utvecklar inte T1D och en stor mängd miljöfaktorer diskuteras som orsak / del av förklaringen / till att individer utvecklar autoimmun sjukdom. Bland de miljöfaktorer som diskuterats är klimat, kost, vitaminer, stress m fl men också som en viktig och alltmer intressant faktor infektioner, främst virusinfektioner. Virusinfektioner som möjliga trigger till att utveckla autoimmun reaktion i form av antikroppar mot kroppens egna vävnader, vid T1D mot insulinproducerande beta-celler i pankreas (bukspottkörteln), och / eller till att leda till sjukdomsdebut har rapporterats i en mängd studier. Högrisk HLA-gener har visats ge starkare immunreaktion mot vissa infektioner. Andra genetiska faktorer har också diskuterats som sannolikt bidragande till T1D. Av dessa har en del visats ha betydelse för hur immunsystemet reagerar exempelvis vid virusinfektion.

Olika sätt att reagera på infektioner under graviditeten, möjligen med HLA-beroende skillnader i hur kraftigt immunsystemet svarar på infektionen, har också studerats som en möjlig riskfaktor för utveckling av autoimmunitet. Omfattande studier på enterovirus (EV) har bl a visat att infektion hos mödrar under graviditeten är en riskfaktor för T1D hos barnet medan brist på exponering för EV hos modern, dvs avsaknad av skyddande antikroppar under den första levnadstiden för det nyfödda barnet, har föreslagits som en möjlig riskfaktor.

Den ökning av T1D incidens som registrerats sedan början av 1990-talet bland de yngsta barnen, mest markant bland dem under fem år, är indikation för exponering för någon påverkande faktor tidigt i livet. Ökningen av barndiabetes har noterats i de flesta länder i världen med en årlig ökning på 3,9 % i Europa, och i de högsta incidensländerna Finland och Sverige har denna ökning varit brant och accelererande. Tänkbart är att exponering för riskfaktorer som utlöser o/e påskyndar en redan pågående process där beta-celler förstörs leder till tidig T1D debut som då drabbar även barn med lägre genetisk risk. Det finns inte statistiskt belägg för att det totala antalet som insjuknar i T1D har ökat utan att det rör sig om insjuknande i tidigare ålder.

Det fluktuerande mönster med toppar och dalar i antal insjuknade som präglar smittsamma sjukdomar som inbegriper vektor, zoonoser, har i jämförelse med den fluktuerande incidensen av T1D gett upphov till att sådana sjukdomar har föreslagits bidra till mekanismen vid ö-cells autoimmunitet och utvecklingen av T1D. Bland sådana smittämnen finns Ljunganvirus (LV), ett parechovirus som definierats först för c:a tio år sedan och som är närmast besläktat med ett annat parechovirus, humant parechovirus (HPeV) som man vet kan smitta och framkalla sjukdom hos människa. HPeV är en relativt vanligt förekommande smitta med för det mesta lätta sjukdomsymptom, men som även kan ge upphov till allvarig sjukdom. LV isolerades först hos en skogssork, Myodes glareolus, från Ljunganälvens dalgång i norra Sverige. Skogssorkar fångade i vilt tillstånd rapporterades utveckla diabetes och ha antikroppar mot Ljungan virus (LVA) och också ökade nivåer av antikroppar mot ö-cellsantigenen GAD65, IA - 2 och insulin. Populationen av skogssork i norra Sverige är känd för att fluktuera med fleråriga cykler som visar likheter med svängningarna i T1D incidens med omkring 2-3 års eftersläpning mellan topparna. I tidigare studie fann man förhöjda LVA nivåer i låg ålder hos barn vid debut av T1D, men ett möjligt samband med T1D kunde inte fastställas. I de studier som innefattas i denna avhandling har LVA hos barn med nydebuterad T1D jämfört med kontroller kartlagts. Den första studien från oktober 2000 till februari 2006 från Jämtland i norra Sverige, där populationen av skogssorkar är känd för att fluktuera med fleråriga cykler, fann vi att hög nivå av LVA varierade med säsongen och korrelerade med insjuknandetalen för T1D, vilket indikerar att tidig exponering för Ljunganvirus kan associeras med T1D.

Sorkar är också vanliga i södra Sverige men utan det nordliga variatioonmönstret och i den andra studien med barn med diagnosen T1D i Skåne, södra Sverige, 1996-2005, visade mindre tydliga säsongsvariationer i incidensen. Kontrollerna i Skåne hade LVA i ungefär samma frekvens som T1D barnen, vilket stöder vår hypotes att LV-infektion är vanlig bland alla barn. Liksom i den första studien var LVA-nivåerna högre hos yngre barn och det fanns en association med både HLA-DQ8 och antikroppar mot insulin, vilket stöder möjligheten att LV bidrar till autoimmunitet, T1D, eller båda dessa. I den tredje studien med prover tagna 2005-2011 från barn med T1D och friska kontroller i Jämtlands län har LVA jämförts med parallell analys med en annan virusanalysmetod för LV tillsammans med analys för HPeV. Det senare har gjorts för att utröna om korsreaktion med sådant virus kunde ligga bakom de uppmätta antikroppsnivåerna mot LV, då det ännu inte är klarlagt om LV kan infektera och orsaka sjukdom / immunreaktion / hos människa. Studieresultaten talar för att metoden för LV analyserna mäter LV antikroppar och stöder därmed att LV kan vara humanpatogent. I den tredje studien ingick också ett mindre antal barn med annan autoimmun sjukdom nämligen juvenil idiopatisk artrit (reumatisk sjukdom i barnaåren) och sköldkörtelsjukdom (hypo- och hyperthyreos). Den fjärde och sista studien som redovisas i denna avhandling visar LVA nivåer i blodprover från sorkar fångade i norra Sverige, i Västerbottens län, tidig höst 1997, övergång vår-sommar 1998 och tidig höst 1998. Dessa sorkar visade högre LVA nivåer i en tredjedel av sorkarna. Tidigare analyser visade att en sjättedel av sorkarna hade blivit exponerade för ett annat av känt sorkburet virus, Puumala virus, som kan orsaka sorkfeber, nephropathia epidemica, hos människa. De äldre sorkarna hade i högre utsträckning antikroppar mot båda virusen.

Sammanfattningsvis talar de redovisade studierna för att LV kan vara humanpatogent, att LVA analyserna tyder på en relativt vanligt förekommande exposition för LV samt att detta virus kan ha en möjlig inverkan på autoimmunitet som vid T1D. Behov finns av fortsatt kartläggning av antikroppsförekomst i större befolkningsgrupper och ålderspridning samt observans på eventuell sjukdomsbild i samband med infektion med LV liksom fortsatta studier av möjlig inverkan på autoimmuna processer. Utvidgade studier på sorkar som misstänkta bärare av LV behövs för att ytterligare klarlägga Ljungan virus möjliga roll i utveckling av autoimmun diabetes, T1D.