En av de riktigt stora milstoplarna inom diabetesforskningen sedan upptäckten av insulinet är den stora amerikanska studien DCCT (Diabetes Control and Complications Trial) som stakade ut vägen för insulinbehandling av diabetes.

DCCT startade 1983 och pågick de följande tio åren. I undersökningen deltog 1441 vuxna och tonåringar med typ 1-diabetes. Det var alltså inte storleken som gjorde DCCT så betydelsefull, inte heller att den var långvarig. Det var resultatet.

Intensiv behandling

På sedvanligt sätt delades deltagarna med slumpens hjälp i två grupper. I den ena fick deltagarna insulin på vanligt sätt, ett långtidsverkande insulin en eller två gånger per dag. Den andra gruppen fick en mer intensiv behandling, som idag är standard. Snabbverkade insulin gavs minst tre gånger per dag i kombination med långtidsverkande insulin en eller två gånger per dag.
När studien avslutades fortsatte forskarna att följa deltagarna i en annan undersökning EDIC (Epidemiology of Diabetes Interventions and Complications) med regelbundna kontroller. Fokus låg på diabeteskomplikationer och frågan var om en intensivare behandling med insulin påverkade risken att drabbas. I dag vet vi svaret men då under andra halvan av 1980-talet var det inte så självklart.

Oetiskt med en fortsättning

DCCT avslutades ett år tidigare än planerat. Allt annat vore oetiskt, menade forskarna då resultaten så tydligt visade på den intensiva behandlingens fördelar.
Utvecklingen av diabetiska ögonskador minskade med 76 procent hos deltagare som hade intensivbehandlats och redan hade begynnande skador när studien startade. Diabetesrelaterade njurskador minskade med 50 procent och nervskador med 60 procent. 

När resultaten publicerades 1993 inleddes en ny era inom diabetesbehandlingen.

Ny behandling gav försprång

Alla som hade deltagit i DCCT erbjöds den intensivare formen av insulinbehandling och deltagarna följdes i EDIC-studien. Likväl visade det sig att deltagarna som tidigt hade fått intensiv behandling hade ett ”försprång”, även om de båda ursprungliga grupperna nu hade samma intensiva behandling och likvärdiga nivåer för blodsockret.

Detta antydde att intensiv behandling är som mest effektiv om den inleds tidigt i sjukdomsförloppet och att den effekten kvarstår. Ett nytt begrepp inom diabetesforskningen etablerades – det metabola minnet.
Tio år efter DCCT var skillnaderna mellan de båda grupperna fortfarande stora.
Forskarna kunde bland annat se att risken att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar var 42 procent lägre i den intensivbehandlade gruppen. Risken för ögonskador var mer än 70 procent lägre och risken för allvarligare skador på njurarna visade sig vara 82 procent lägre.

Två slutsatser från resultaten i DCCT och EDIC-undersökningarna är givna. God blodsockerkontroll i början av sjukdomsförloppet är mycket viktigt. Det är svårt att hejda utvecklingen mot komplikationer när processen har startat.