I mitten av maj 1943 kallade fröken Therése Sandin till möte på hotell Bristol i Landskrona. Nu skulle de små lokala föreningar som året innan hade växt fram sluta sig samman och på allvar bli ett språkrör för de sockersjuka i hela landet, ett riksförbund skulle bildas.
Den nyvalda styrelsen, där Therése Sandin var självklar ordförande, fick i uppdrag att anordna ett varulotteri till förmån för ett vilohem för behövande sockersjuka samt att skyndsamt uppvakta folkhushållningministern Axel Gjöres för att söka åstadkomma en förbättring av de sockersjukas matförhållanden vilka var besvärliga nu i krigs- och ransoneringstider. Detta gällde särskilt ”kroppsarbetande sockersjuka”.
Efter mötesförhandlingarna samlades deltagarna i hotell Bristols matsal för att avnjuta en gemensam måltid och några sångnummer av fru Astrid Seymer.
Insulinet lösta inte alla problem
Tiden var mogen för ett riksförbund och redan från start hade man nästan femhundra medlemmar. Insulinet räddade livet på många sockersjuka men löste långt ifrån alla problem. Det dyra insulinet i sig var ett problem för många av de diabetiker som själva måste betala det. Maten var ett annat, budskapen var motstridiga från dem som borde veta bäst, vem skulle man som patient lita på, frikostens förespråkare eller anhängarna av sträng diet? Okunskapen både bland läkare och patienter var ofta stor och många gamla kurer och fördomar levde kvar. Diabetiker kunde inte få fast tjänst i stat eller kommun, diabetiker kunde inte försäkra sig och fick inte ta körkort. Arbetsuppgifter saknades sannerligen inte för det nybildade riksförbundet.
Fullt samhällsnyttiga
I en förvaltningsberättelse från 1949–1950 öser författaren med ironiska slängar sitt missnöje över situationen. ”Inför myndigheternas upphöjda likgiltighet, inför de andliga ledarnas absoluta nonchalans, inför vetenskapsmännens låt Er nöja med insulin-injektions-palliativet under denna generation känner man behov av att ventilera problemen. Sedan snart en mansålder växer det fram en för varje år allt större folkgrupp, som med hjälp av dagliga insulininjektioner hålles vid liv och som till allra största del är fullt samhällsnyttig, det vill säga deltar i produktionen som heltidsarbetare, betalar sina skatter och är i övrigt fullt lojal mot rättssamhället. Hur har den det ställt?
Jo, en god tjänsteman får avsked från en länge välskött anställning, därför att platsen skall bli ordinarie och det allena saliggörande friskbetyget fordras och en sämre kvalificerad får befattningen; samhället anser sig bättre betjänt av hjärnarbetare, som är mindre begåvade och mindre kvalificerade men begåvade med friskintyg för kroppen; och ändå finns många exempel på sockersjuka, som ha färre sjukdagar under långvarig tjänst än andra i samma företag; det är till och med omöjligt att få körkort; olycksfalls- och sjukförsäkringar äro otänkbara, livförsäkringspremierna äro ockermässigt förhöja och villkoren i övrigt hänsynslöst hårda; framtidsmöjligheterna för ungdomen äro mycket hårt beskurna; det livsnödvändiga insulinet, som rätteligen borde komma i särklass liksom luftens syre, blandas bort jämte ett dussintal egentliga mediciner för andra sjukdomar.
Allt detta förutom de egna personliga problemen och den genom sockersjukan försämrade ekonomien driver många till bristningsgränsen och till och med in i självmordskandidaternas krets.”
Många gånger fanns det fog för bitterheten.
Fast anställning och körkort
Två frågor kom ganska snabbt att spela en stor roll i förbundets arbete – brevbärarfrågan och körkortsinnehavet. Det blev två segslitna strider som båda slutade med framgång för Diabetesförbundet.
1950 sökte två sockersjuka brevbärare tjänst som ordinarie brevbärare. Statliga Kungliga Generalpoststyrelsen vände sig till Thor Stenström, expert på diabetes, professor och medlem av Medicinalstyrelsens vetenskapliga råd. Hur såg de sakkunniga på riskerna för ökad sjuklighet, arbetsfrånvaro och för tidig pension?
Stenströms svar blir en kalldusch. ”Hur behjärtansvärt det än synes vara att om vid anställningstillfället fullt arbetsduglig diabetiker erhölle fast anställning även i det allmännas tjänst, låter en sådan åskådning ej förena sig med senare års erfarenheter beträffande de framtida faror som hota den sjuka”, sammanfattar Stenström sin syn och avråder från anställning av insulinbehandlad sockersjuk person som ordinarie i statlig eller kommunal tjänst.”
Godtycke och generaliseringar
Diabetesförbundets arbetsutskott kallades till krismöte och beslutade att gå i svaromål: Man framhöll att det professorn hade framställt var oriktigt. ”Yttrandet måste betraktas som ett uttryck för en tyvärr alltjämt rätt allmänt förekommande uppfattning rörande de sockersjuka. Då sockersjukan inte ur vetenskaplig synpunkt är helt utforskad, ligger de i öppen dag, att det finns utrymme för de mest skilda generaliseringar av personliga uppfattningar om vetenskapliga resultat.”
Riksförbundet fruktade att de offentliga arbetsgivarnas inställning skulle smitta av sig också på de privata. Det skulle dramatiskt försvåra för sockersjuka att överhuvud få arbete. Under de kommande åren dök många liknande ärenden upp på Riksförbundets bord.
14 år senare avgjordes ”Brevbärarfrågan” då riksdagen beslutade att diabetiker skulle kunna få ordinarie statlig tjänst.
För viss tid och på viss vägsträcka
Parallellt med kampen för anställningsrätt och pension drev Riksförbundet intensivt frågan om rätten till körkort. Den statliga ”Sockersjukeutredningen” hade tidigare menat att läkare ”icke böra tillstyrka ansökan om körkort” för insulinbehandlade diabetiker. Anledningen var något märklig då ”den sockersjuke under pågående färd plötsligt kunde få sin syn försämrad.”
I vissa undantagsfall kunde körkort för lätt motorcykel beviljas men kunde då gälla ”… för visst ändamål, för viss tid och på viss vägsträcka.” Var de statliga utredarna hade hämtat uppgifterna om den plötsliga synförsämringen är oklart, kontrade Riksförbundet som menade att det helt enkelt handlade om fördomar.
Även körkortsfrågan blev segsliten. Först 1952 meddelade Medicinalstyrelsen att beslutat tillstyrka körkort för vissa ögonskadade diabetiker. Beslutet gällde dock bara för personbil.
Villkoret för diabetiker som ville inneha körkort var att de regelbundet, i regel en gång per år, skulle visa upp läkarintyg på att de inte på grund av sin sockersjuka var olämpliga bilförare. Principen gäller i stort än idag.
Svenska Diabetesförbundet har under alla år arbetat med frågan, så sent som 1988 gjordes en uppvaktning för att få behålla den generella behörigheten för C-körkort (behörighet att köra lätt lastbil) som fanns sedan början av 1980-talet.
Visst, det har det blivit bättre men inte utan kamp.
Texten är en förkortad och omarbetad version ur boken Historien om Diabetes och insulinets upptäckt.