Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Plack - hälsohot som ska hållas i schack

– Doktoranderna tycker ofta att placken är läskiga och luktar härsket. Men det är inget jag märker, för jag är så van vid dem!
Isabel Gonçalves, hjärtläkare och -forskare i Malmö, har länge intresserat sig för de små platta beläggningar i våra blodkärl som kallas plack. Somliga plack är harmlösa men andra är farliga: trasiga plack kan orsaka både stroke och hjärtinfarkt.

Hjärtinfarkt är den vanligaste dödsorsaken i Sverige och stroke den tredje vanligaste (cancer ligger på andraplatsen). Därför är det många forskare vid Lunds universitet som studerar åderförkalkning och hjärtsjukdom. Några aktuella frågor är om man kan urskilja vilka plack som är på väg att gå sönder, om man kan stärka sådana instabila plack, och om man kan hindra att plack överhuvudtaget bildas i ådrorna?

Farliga när de spricker

De flesta plack är inte farliga. Ett stabilt, fastsittande plack av måttlig storlek gör ingen skada – det är först när placken spricker som de blir riskabla. Då kan ådrorna täppas till av koagulerat blod, eller så fastnar millimeter- eller centimeterstora plackbitar i hjärtats eller hjärnans blodkärl.
– Men att operera ett blodkärl och ta bort plack i förebyggande syfte är inte heller riskfritt. Därför vill vi hitta sätt att avgöra om ett visst plack är så instabilt att det bör tas bort eller så stabilt att det kan få sitta kvar, säger Isabel Gonçalves.

Skilja farliga från ofarliga

Hennes forskargrupp försöker förfina ultraljudsmetodiken så att bilder tagna med ultraljud kan visa egenskaperna i ett plack. De hoppas också hitta biomarkörer, det vill säga substanser som släpps ut från ett plack och skiljer sig mellan farliga och ofarliga plack.
Isabel Gonçalves fick i höstas Region Skånes pris som årets yngre, framgångsrika kliniska forskare. Bakom det fanns bland annat en uppmärksammad studie av åldern på plack. Tillsammans med docenten i kärnfysik Kristina Stenström har hon åldersbestämt tio plack som opererats bort från patienters halspulsådror.
Undersökningen har gjorts med kol-14-metoden och använt en avancerade accelerator-masspektrometer (se länk nedan).

"Det kan vi ta reda på"

– Idén till studien kom när jag åkte hiss tillsammans med professorn i medi­cinsk strålningsfysik Sören Mattsson. I vårt samtal beklagade jag mig över att ingen vet hur gamla plack kan bli. ”Jamen det kan vi ta reda på”, sa han. ”Skojar du?” sa jag. ”Inte alls!” sa han, berättar Isabel Gonçalves förtjust.
Åldersbestämningen visade att placken byggts upp under 15 års tid eller mer, och att de förändras mycket långsamt.
– Man har ju hoppats kunna krympa plack med hjälp av läkemedel. Men när vi nu ser hur gamla de är förstår vi varför detta inte lyckats, säger hon.

Stabilisera "kappan"

Statiner, ett läkemedel som tusentals svenskar tar mot höga kolesterolvärden, har setts som ett möjligt sätt att krympa plack. Statinerna har verkligen minskat dödligheten i hjärt-kärlsjukdomar. Men Isabel Gonçalves tror inte att det beror på att de minskar plackens storlek utan på att de gör "kappan", plackens yttersta ärrvävnad, mer stabil. Kanske kan de nya kunskaperna om plackens ålder ge möjlighet att göra statinerna ännu bättre, eller designa helt nya läkemedel.

Studerar omgivande ärrvävnad

I Lund studerar Annelie Shami just plackens omgivande ärrvävnad. Hon är doktorand i professor Anna Hultgårdh-Nilssons forskargrupp på BMC, men samarbetar också med Isabel Gonçalves grupp på CRC i Malmö (se länk nedan).
När det gäller plack skulle man vilja att denna skyddande ärrvävnad blir så rejäl och stabil som möjligt.
I andra sammanhang vill läkarna inte alls ha ärrvävnad i blodkärlen – som när man sätter in en så kallad stent för att vidga ett tilltäppt kärl. Den åtgärden brukar fungera bra i början, men så småningom kan ny ärrvävnad växa ut över stenten och proppa igen blodkärlet på nytt.
– Därför behöver vi veta mer om ärrvävnaden. Vi skulle vilja veta både vad som får den att växa och bli stabil och vad som skulle kunna bromsa tillväxten, förklarar Annelie Shami.

Genförändrade möss

Studierna gör hon på en särskild sorts ”åderförkalkningsmöss” på vilka man kan undersöka hur ärrvävnaden i ådrorna bildas. Möss får i normala fall inte sådan ärrvävnad, så de här mössen har forskarkollegan Åke Oldberg tagit fram med genteknik. Och inte ens åderförkalkningsmössen får i normala fall plack i alla blodkärl, så man måste sätta in en liten ring runt deras halsartärer för att åstadkomma plack.
– Då får man något som är mycket likt människoplack, fast pyttelitet, säger Annelie Shami. Hon tycker det är spännande att följa hela skalan, från studier i provrör till djurförsök och studier av mänskliga patienter.
Hon tror också att det behövs olika behandlingsmetoder och läkemedel. Dels är ingen patient den andra lik, dels har olika delar av världen olika förutsättningar att tackla hjärt-kärlsjukdomarna.

Text: Ingela Björck