– Mitt blodsocker ligger helt normalt nu, säger Claes Andersson som fick nya insulinproducerande celler för ett och ett halvt år sedan.
För 29 år sedan insjuknade Claes Andersson i diabetes. Tiden före diagnos upplevde han som en långdragen, osläckbar törst.
– Jag ville bara dricka. Drömde om att häva i mig läsk, minns han.
När han hade förlorat tio kilo i vikt och tröttheten bara blev värre förstod Claes Andersson att något var riktigt fel.

Krävande arbete

Diagnosen var lätt att ställa men att ha fått typ 1 diabetes vid 22 års ålder var knappast någon angenäm upplevelse.
– Nej, jag hade en morbror med typ 1. Han skötte inte om sig och han dog ganska ung.
Claes Andersson var jordbrukare, ett fysiskt krävande arbete, stundtals intensiva perioder med mycket stress.
Han försökte hålla blodsockret i schack. Var noga med maten och testade sitt blodsocker ofta men de föränderliga arbetsvillkoren kunde ställa allt på ända.
– Jag var köttdjursproducent och fick ibland oväntat slita så att svetten rann. Skulle jag förlösa en ko eller plötsligt byta ett punkterat hjul på en lastmaskin hände det ofta att sockret damp. Sen vräkte jag i mig mat och fick en rekyleffekt med mycket högt socker.

Frun donerade en njure

Hans HbA1c-värde låg i regel runt tio procent eller ännu mer. Målsättningen vid typ 1 diabetes är under 6,5 procent.
Claes Anderssons njurar började krångla och 2002, efter en tids hemdialys tre gånger om dagen, var njurtransplantation enda utvägen. Hans fru gav honom en njure, ingreppet gick bra och njurarna var inte längre något problem.
Men trots allt högre insulindoser kvarstod problemet med den dåliga kontrollen av blodsockret. Insulinet drev också på aptiten och med den kroppsvikten.

Sattes upp på väntelistan

Claes Andersson och hans läkare sedan många år, Carl-David Agardh, började diskutera transplantation av insulinproducerande betaceller.
– Jag tvekade inte en sekund, säger Claes Andersson och berättar att han sattes upp på en väntelista för transplantation av betaceller.
En lång rad prover togs och sedan var det bara att vänta.
Insulinproducerande celler tas från avlidna som donerat sina organ. För varje mottagare krävs det flera donatorer och det råder stor brist på cellerna. Därför kan behandlingen inte bli ett alternativ för flertalet diabetiker.
– En annan förutsättning är att patienten redan har immunhämmande medel för att skydda ett transplanterat organ, till exempel en donerad njure, säger Carl-David Agardh.

Snabb förbättring

En dag ringde telefonen hemma hos Claes Andersson. Det fanns lämpliga celler i Malmö. Det var fredag kväll. Cellerna skulle landa på Sturups flygplats 01.15.
– Det var bara att packa väskan och åka in, berättar Claes Andersson som tog bilden från Löberöd och körde till Universitetssjukhuset MAS i Malmö där transplantationen skulle utföras.
Lördag förmiddag fick han injektionen med insulinproducerande celler. De sprutas in i levern där de fastnar och förhoppningsvis börjar producera insulin någon vecka senare.
– Jag märkte skillnad ganska omgående. Jag behövde inte så mycket insulin längre och blodsockret låg mycket jämnare än det brukade, konstaterar Claes Andersson.

Normala sockervärden

Detta var i maj 2006. I mars 2007 fick han den sista av fyra injektioner. Idag ligger hans HbA1c på 5,1, ett normalvärde för en icke-diabetiker. Han tar en injektion med en låg dos långtidsverkande insulin på morgonen, sex enheter, tidigare tog han 60 enheter.
– Syftet med transplantationerna var inte att bli helt fri från insulinsprutorna utan att på en bra blodsockerkontroll, säger Carl-David Agardh och tillägger.
– Jag tror att Claes skulle klara sig helt utan insulinsprutor men jag tänker att det injicerade kanske fungerar som en liten stötta som minskar belastningen på de nya betacellerna.

Fortsätter testa blodsockret

Sedan den första transplantationen har Claes Andersson gått ned 20 kilo i vikt. Han har aldrig haft ett för lågt blodsocker eller insulinkänning och de höga topparna är borta. Prover som tas regelbundet visar att hans nya betaceller producerar insulin i precis rätt mängd som hos en icke-diabetiker.
Han fortsätter att testa sitt blodsocker minst tre gånger om dagen.
– Det är ett program jag följer. I början var det ännu tätare kontroller, säger han.

Ingen garanti för framtiden

På frågan om han fortfarande känner sig som en diabetiker svarar han ja.
– Jag tar ju insulin, jag testar blodsockret och jag vet att betacellerna kan sluta producera insulin. Händer det är jag tillbaka på ruta ett men fram till dess kan jag njuta av den stabila bekymmersfria blodsockerkontrollen, säger Claes Andersson nöjt.
Det händer att transplanterade betaceller efter en tid slutar att fungera men resultaten av transplantationerna blir fortlöpande allt bättre. Bland annat förbättras den immunhämmande medicineringen var syfte är att förhindra att de nya cellerna stöts bort av kroppens immunsystem utan att skada det nya organet eller de nya cellerna.

Text: Tord Ajanki