– Jag tror att de har gener som på något sätt motverkar det autoimmuna angreppet. En annan förklaring kan vara att de insulinproducerande betaceller delar sig bättre, säger Åke Lernmark, professor i experimentell diabetesforskning vid LUDC och tillägger att det inte finns något bra sätt att direkt mäta hur stor betacellsmassan är.
Istället använder forskarna indirekta mått. Ett exempel är c-peptid (conectiing peptide) som produceras tillsammans med insulinet. Det går inte att mäta en eventuell egen insulinproduktion på patienter som behandlas med insulin och skilja den från det injicerade.
Också antikroppar mot de insulinproducerande cellerna är ett bevis för att det finns betaceller kvar.
Nästan var tredje hade betaceller
Det är amerikanska forskare vid Joslin Diabetes Center i Boston som har undersökt 125 personer som har haft diabetes i mer än 50 år. 16 av dem, 12,8 procent, hade c-peptid i blodet. Nästan varannan i den gruppen hade dessutom antikroppar mot betacellerna. Även bland dem som inte hade c-peptidproduktion, hade 21 personer antikroppar.
Det innebär att av patienter som haft typ 1 diabetes i minst fem decennier så hade 37 av 125 fortfarande betaceller kvar.
Identifiera långlivarnas särdrag
Fenomenet har också tidigare rapporterats för enskilda patienter men Joslinforskarnas undersökning är den första större studien där man hos diabetesveteraner som haft sjukdomen i mer än 50 år söker identifiera fysiologiska, kliniska, genetiska och andra faktorer de har gemensamt.
– Någon bra förklaring till förekomst av c-peptid och antikroppar efter så lång tid med diabetes har vi inte, konstaterar Hillary Keenan, en av Joslinforskarna.
– Kanske det går att utveckla någon metod som kan stimulera de kvarvarande betacellerna. Då skulle sjukdomen bli betydligt lättare att sköta, tillägger hon.
Hälften utan komplikationer
En annan upptäckt i en större grupp veteraner var att av 326 patienter som i genomsnitt hade haft typ 1 diabetes i 57 år hade 48 procent av dem inga eller mycket lite komplikationer från de små blodkärlen i njurar och ögon. Också detta förvånar de amerikanska forskarna.
– Om vi kan finna orsaken till att de inte har komplikationer kanske vi kan lära oss förebygga dem, menar Hillary Keenan.
Åke Lernmark menar att också här måste genetiken spela en avgörande roll.
– Ja, detta är ju ett urval av patienter. Långlivarna, som länge levt med sin sjukdom. Som på något sätt är mer skonade än andra, säger han.
Aggressivare sjukdom idag
Merparten av patienterna i den amerikanska undersökningen fick sin diabetesdiagnos i decennieskiftet 1940-1950-talet. Då fanns varken möjlighet att själv kontrollera blodsockret eller att anpassa insulindosen med pump eller måltidsinsulin. Den vanliga behandlingen var en eller två stora doser insulin om dagen. Eventuellt kontrollerades ibland för socker i urinen, vilket är ett mycket sämre mått på sockerkontroll.
Med säkerhet är kontrollen avsevärt mycket bättre hos dem som idag insjuknar i typ 1 diabetes. Förutsättningarna för att det ska vara så är i vart fall större.
– Javisst, men det kan vara så att det autoimmuna angreppet vid typ 1 diabetes inte var lika aggressivt förr. Barnen som insjuknade hade nog ofta ett mer rustat immunförsvar, de hade haft fler infektioner som röda hund, påssjuka och andra barnsjukdomar. Idag har vi vaccin som skyddar oss men det aktiverar inte immunsystemet lika kraftfullt, säger Åke Lernmark.
Text: Tord Ajanki